söndag 29 november 2020

En smakebit på søndag - De som dödar drömmar sover aldrig

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter De som dödar drömmar sover aldrig och är skriven av Jan Guillou. 

Nu är det 70-tal. Vänstervågen från 1968 ter sig närmast som en idyll jämfört med det krig som håller på att växa fram mellan Europas säkerhetstjänster och en alltmer splittrad vänsterrörelse. Det blir bokstavligen en fråga om liv eller död. Eric Letang arbetar på dagarna som biträdande jurist på Henning Sjöstrands famösa advokatbyrå. Men på nätterna och fritiden ingår han i en hemlig säkerhetstjänst inom den väster som försöker organisera försvaret mot en hela tiden aggressivare statlig fiende. Hans stora kärlek är verksam som advokat i Hamburg medan klimatet hårdnar och hon får uppleva hur hennes vänner undan för undan fängslas eller dödas. I Sverige arbetar statens hemliga agenter efter västtysk förebild för att försöka provocera fram en öppen konfrontation mellan "terrorister" och staten. För den motståndsrörelse där Eric Letang ingår blir det en katt- och råttalek i ett allt farligare spel. Samtidigt som släkten Lauritzen växer och en ny generation föds.

Smakbiten är hämtad från sidan 332:

Erich Maria var ivrig, både att slå på plingen i barnhöjd och att träffa gammelfarmor. Tycke hade uppstått mellan släktens äldsta och yngsta redan vid första mötet och nu var det förstås hon själv som öppnade dörren, fint nypermanentad i det tunna silvergrå håret. Bakom henne avvaktade mamma Hélène och lillebror Acke med något stela leenden.

Allmänt borgerligt pussande vidtog, utom förstås med lillebror Acke, som tog sin äldre bror stelt i handen och inte låtsades se Erich Maria som redan hängde om halsen på sin nya farmor Hélène, sprattlande med snömoddiga ytterskor som hon upptäckte försent.

Eric trasslade fram deras inneskor ur den stora julklappsbagen han släpat med sig. I familjen Lauritzen uppträdde man aldrig i strumplästen när man kom på besök eftersom sådant beteende, enligt mamma Hélène, bara förekom i "medelklassen". Hon hade ett alldeles särskilt tonfall när hon använde det ordet.

20 kommentarer:

  1. Ha ha! Att jag inte går i strumplästen beror INTE på att jag inte är/vill vara medelklassig, utan bara att jag alltid fryser så förbaskat om fötterna :) Tack för smakbiten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klokt skäl till att ha tofflor/inneskor på sig :)

      Radera
  2. Tack för smakbiten! Jag har så svårt för Jan Guillous böcker tyvärr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här boken är bra, fast den innehåller lite väl mycket av Guillous personliga politiska preferenser.

      Radera
  3. Jag håller med Scylla, jag älskar att lufsa runt i tofflor nästan året om. Håller med Cinnamon om Guillou också. Har du sett omslaget till Stora machoboken med Guillou och GW? Jag vet inte om jag ska ska skratta eller gråta åt det... Själva boken har jag dock inte läst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har jag inte sett. Måste kolla :)

      Radera
  4. Jag har inte läst serien men har hört flera vänner som slukat. Boken lär ligga under många granar i år. Tofflor i ull är grejen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man ska inte behöva frysa om fötterna!

      Radera
  5. Läst ett par delar i serien men kände att det fick räcka. Populär serie, håller men Anna om att boken lär köpas som julklapp. Tack för smakbiten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte just den här delen kanske, men den nya som kom i år.

      Radera
  6. Borgerligt pussande... Kanske stämde det på 70-talet. I Sverige. Nu för tiden pussas även vänstermänniskor. I Sverige. Fast kanske är det slut med det nu, efter pandemin.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och lov om det är slut på det. Att låtsaspussa på kinden som de som anser sig fina verkar göra har jag alltid tyckt sett väldigt fånigt ut. Tacka vet jag ett ärligt handslag. Fast den kanske är slut med det också...

      Radera
  7. Jag var så ivrig när serien började och tänkte att nu har jag att läsa för långa tider, men jag fick ingen känsla för Guillous sätt att skriva. Nu har jag istället tittat på hans medverkan i Alla mot Alla och han är påläst och kunnig, inte helt oväntat. Tack för smakbit, var detta den sista delen i 1900-talsserien?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det här är den åttonde delen av tio. Jag ligger alltid lite efter i den här serien, för jag väntar på att de ska komma på rea :)

      Radera
  8. kanske maken läser denna, trevlig första advent.

    SvaraRadera
  9. Haha, jo det är säkert finare med inneskor. Men obekvämt ;-)
    Tänker att jag ska läsa vidare i den här serien, men det kanske aldrig blir av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min mamma har alltid haft inneskor med sig, på den tiden då hon kunde komma på besök.

      Radera
  10. jag har alltid inneskor för det tycker jag är skönast. och varmast. jag brukar gilla Guillou i olika sammanhang, men jag har svårt för hans böcker. tack för smakebiten!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kan ju faktiskt vara lite kyligt dit man kommer. Jag kan gå i strumplästen, men går jag på ett 50-årskalas eller liknande skulle jag aldrig komma på tanken att göra det. Att vara uppklädd i en fin kostym och sedan gå i strumplästen, det blir inte bra ;)

      Radera