tisdag 3 november 2020

Tisdagstrion: Familjeliv

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat familjeliv. Här följer min familjära trio:

Det femte barnet av Doris Lessing är en fascinerande, men samtidigt skrämmande, bok. David och Harriet gifter sig och börjar skaffa barn. De bor i ett jättestort hus och släktingarna dyker upp i flera omgångar varje år. De är så lyckliga. Släkten tycker att de skaffar barn lite för snabbt, men de vill ju ha åtta-tio stycken. När de har fyra barn är lyckan på topp, men så föds det femte barnet...
Den märklige Ben med sitt särpräglade utseende är ondskan personifierad. Han hatar alla och alla hatar honom. Genom sin blotta existens krossar han familjelyckan.
Vem är Ben? Är han utvecklingsstörd? Är han ond? Tillhör han ett sedan länge utdött släkte som plötsligt dykt upp igen? Doris Lessing ger inte svaren. Men när man är klar med boken, finns en känsla av obehag kvar. Trots det rekommenderar jag boken. Den är bra, men obehaglig. Kanske att den är otäck just därför att den inte handlar om bara ondska, utan faktiskt om en vanlig lycklig familj, som får en familjemedlem som inte är som andra.

Brobyggarna är första delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet, där 1900-talets historia berättas i en familjekrönika.  Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.
I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.
Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.
Lite märkligt är det att den tredje brodern, Sverre, helt försvinner i boken. Vi får bara veta att han begett sig till England med en homosexuell vän. Sin vana trogen skriver Guillou om "pederaster", vilket inte är en beteckning på homosexuella som sådana, utan det gäller förhållanden mellan en äldre man och en pojke.
Sverre dyker dock upp i den andra delen av romansviten.

Hundra år av ensamhet är den mest kända av nobelpristagaren Gabriel García Márquez' romaner. Långt från allfarvägarna ligger den lilla colombianska byn Macondo. Den har grundats av den företagsamme José Arcadio Buendía, som bor här med fru och barn. Men hans vetgirighet och obevekliga sökande efter kunskap får familjen att slå in på en väg som leder både dem och deras by mot den oundvikliga undergången.
Hundra år av ensamhet följer sju generationer i familjen Buendía, deras drömmar, strävanden och olyckor, och genom dem berättas också Colombias historia.
Det råder ingen tvekan om att detta är en stor författare, som är beläst och har ett budskap. Språket är rikt och omväxlande. Kanske ska vi även skänka en tacksamhetens tanke till Lina Wolff, som översatt denna bok som i original är skriven på spanska.
Genom att skriva om en familjs uppdiktade historia kan författaren även väva in Colombias historia. En historia om ett land som lidit mycket under inbördeskrig, militärt förtryck och politisk korruption. Den första hälften av boken känns som en lång historia utan synbart mål, men det som på något vis skapar konflikten i romanen är när bananplantagerna anläggs. Företaget, som inte nämns vid namn, är United Fruit. Ett företag som systematiskt suger ut de fattiga arbetarna med regeringens goda minne. När arbetarna går ut i strejk genomför militären en massaker där tusentals arbetare skjuts ihjäl. Men efter massakern förträngs den ur medvetandet. Den har aldrig hänt. Jag blir betryckt när jag inser att United Fruit bytt namn för att fjärma sig från sin smutsiga historia och numera heter Chiquita, vilket råkar vara min favoritbanan.
Genren lär vara magisk realism. Den handlar om människor av kött och blod, men samtidigt finns inslag av märkliga profetior, människor som fortsätter att besöka familjen Buendías hus långt efter sin död. Några lever längre än någon kan ana. Författaren låter ett par kvinnor leva i mer än 120 år för att hålla ihop historien, och varför inte? Det är författarens privilegium att kunna tänja på ramarna.
Det som gör boken svårläst är att det är en stor påfrestning att hålla reda på alla personer, inte minst därför att många har samma namn. Det finns närmare 30 män som heter Aureliano och ett antal män som heter José Arcadio. Flera kvinnor heter Remedios. Tack och lov finns ett släktträd främst i boken, som jag ofta tvingas konsultera.
Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är stor litteratur som behandlar en viktig del av den colombianska historien, men att läsa den kräver en stor portion tålamod.

26 kommentarer:

  1. Har bara läst Gabriel GM. Har dåligt samvete för de andra två ... fast tror inte jag kommer att orka Guillous serie.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag rekommenderar gärna de två första böckerna i Guillous serie, för de är bäst. Och man kan läsa dem utan att fortsätta sedan.

      Radera
  2. Doris Lessing har jag läst en bok av, men det var så längesedan att jag faktiskt inte ens minns vilken det var. Hundra år av ensamhet läste jag när han fick Nobelpriset, den var ganska jobbig att ta sig igenom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Hundra år av ensamhet är tyvärr ganska jobbig på grund av alla personer man ska hålla reda på.

      Radera
  3. Hundra år av ensamhet var en läsupplevelse varken mer eller mindre. de andra båda har jag inte läst

    SvaraRadera
    Svar
    1. Definitivt en läsupplevelse. Men detta att nästan alla hette Aureliano gjorde det lite svårt ibland :)

      Radera
  4. Hundra år av ensamhet är den enda jag läst. Tack för tips!

    SvaraRadera
  5. Inte läst någon av dom, tack för tipsen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det femte barnet är bok som är svårt att glömma. Ingen trevlig historia. Men en bra bok.

      Radera
  6. Hundra år av ensamhet är en släktkrönika som inte har sin like. En upplevelse att läsa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det skulle väl vara Forsythesagan då ;)

      Radera
  7. Hundra år av ensamhet är en av mina favoritböcker (som jag skrev en magisteruppsats om en gång för ganska längesen nu). Visst finns det en stor familj i många generationer där!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Många generationer är det. Författaren måste hålla liv i släktens anmoder i över 120 år för att få med allt :)

      Radera
  8. intressanta familjer, Lessings bok är riktigt läskig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, "Det femte barnet" kryper in under huden.

      Radera
  9. Har läst de två första ur Guillous serie. Har alla i bokhyllan utom den sista. Tack för övriga tips.

    SvaraRadera
    Svar
    1. De båda sista delarna har inte nått min bokhylla än. Jag väntar på att de ska komma på rea :)

      Radera
  10. Brobyggarna var den första boken jag läste av Guillou faktiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har faktiskt inte läst Hamiltonböckerna :)

      Radera
  11. Det femte barnet har jag läst. Den var riktigt otäck! Guillou är jag inte så förtjust i.

    SvaraRadera
  12. Hundra år av ensamhet funderar jag på att läsa om någon gång, blev lite fel sist.. :P

    SvaraRadera
  13. Brobyggarna är den enda jag läst av dessa. Tyckte den var ganska jobbig att komma igenom faktiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyckte du? Jag blev riktigt förtjust i den.

      Radera