söndag 15 december 2019

En smakebit på söndag - Vinterdöda ting

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter Vinterdöda ting och är skriven av Peter Erik Du Rietz.

Året är 1896. I Göteborg och resten av riket förtvivlar många i fattigdom och svält. Döden är allestädes närvarande och ingen saknar en namnlös trashank, hora eller våldsverkare som mördas eller spårlöst försvinner.
Med denna misär runt knuten trivs Carl Cronhammer förträffligt. Han är en framgångsrik och stilfull affärsman men bär på en fruktansvärd hemlighet: Han är inte längre fullt mänsklig. Inom honom bor ett uråldrigt och krävande rovdjur. Hans trygga tillvaro störs när en främling oväntat dyker upp i staden, någon som vet vilken sorts varelse han är och som är stark nog att förgöra honom. Det blir början på en resa där Carl riskerar att mista allt - samtidigt som ett namnlöst väsen viskande och lockande väntar vid vägens slut för att ta honom till sig för alltid.

Smakbiten är hämtad från sidorna 97-98:

Jag går ned på knä bredvid liket och med några prydliga snitt öppnar jag buken så försiktigt jag kan. I min vana hand leker sig kniven med lätthet genom både väst, hud och inälvor. Ofta nöjer jag mig med att skära rovet i halsen och varsamt suga i mig blodet, men under flera dagar har min hunger vuxit och ny behöver jag riktig föda. Jag sticker ned handen i bukhålan och trevar några ögonblick innan jag finner det jag söker.
Med ett bestämt ryck tar jag ut levern och börjar äta.
Mina tänder ser normala ut när man betraktar dem rakt framifrån, men i själva verket är de så vassa att jag får vara försiktig så att jag inte biter sönder mig själv i munnen. An den anledningen nöjer jag mig vanligtvis med att suga, sörpla och svälja. Å, det är underbart! Den söta, metalliska smaken, köttets konsistens i min munhåla och den ljuvliga känslan när de blodiga leverbitarna glider ned i min väntande strupe skänker mig obeskrivlig njutning.

30 kommentarer:

  1. Jag är väldigt nyfiken på den här författaren. Trots att det inte är min vanliga genre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte min vanliga genre heller, men boken är mycket välskriven.

      Radera
  2. usch! jag associerar till Strandbergs hemska men välskrivna bok Färjan! frukosten gjorde en volt i magen. tack för smakebiten! den boken ska jag inte läsa

    SvaraRadera
  3. Huva. Kanske tur att det inte var lever till mat idag..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske inte hade varit det mest passande :)

      Radera
  4. O jag som alltid gillat lever! Hur ska det gå nu? Jag blir faktiskt fascinerad av den groteska beskrivningen av njutningen vampyren upplever. Verkar vara skriven med skicklighet och en viss distans...tack för smakbit, tror jag tar mig en fika på detta, trevlig adventsafton

    SvaraRadera
  5. Oj, den smakbiten var läbbig!

    SvaraRadera
  6. Fint omslag men läskig smakbit. Tack för den. Trevlig söndag.

    SvaraRadera
  7. Tur att jag inte åt samtidigt som jag läste det här.😨

    SvaraRadera
  8. Nämen fy då, det där lät verkligen inte som en bok för mig. :D Läskigt att tänka att det faktiskt finns dom som äter rå lever... utan att vara inuiter alltså... och såklart inte människolever... men ändå!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lever är över huvud taget en märklig sak att äta. Det är ju kroppens reningsorgan.

      Radera
  9. smakbiten lockar inte till vidare läsning

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack och lov handlar inte allt om detta slafsande.

      Radera
    2. Varför inte? Jag säljer ju mina egna böcker.

      Radera
  10. Tack för smakbiten! Är han en vampyr måntro eller något annat slags väsen?

    SvaraRadera
  11. Usch, det där låter lite ruggigt. Tack för smakbiten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, människoätande varelser är ju lite ruggiga ;)

      Radera
  12. Urrgh, ingenting för mig. Tack för smakbiten!

    SvaraRadera