En smakebit på söndag - Vinterdöda ting

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter Vinterdöda ting och är skriven av Peter Erik Du Rietz.

Året är 1896. I Göteborg och resten av riket förtvivlar många i fattigdom och svält. Döden är allestädes närvarande och ingen saknar en namnlös trashank, hora eller våldsverkare som mördas eller spårlöst försvinner.
Med denna misär runt knuten trivs Carl Cronhammer förträffligt. Han är en framgångsrik och stilfull affärsman men bär på en fruktansvärd hemlighet: Han är inte längre fullt mänsklig. Inom honom bor ett uråldrigt och krävande rovdjur. Hans trygga tillvaro störs när en främling oväntat dyker upp i staden, någon som vet vilken sorts varelse han är och som är stark nog att förgöra honom. Det blir början på en resa där Carl riskerar att mista allt - samtidigt som ett namnlöst väsen viskande och lockande väntar vid vägens slut för att ta honom till sig för alltid.

Smakbiten är hämtad från sidorna 97-98:

Jag går ned på knä bredvid liket och med några prydliga snitt öppnar jag buken så försiktigt jag kan. I min vana hand leker sig kniven med lätthet genom både väst, hud och inälvor. Ofta nöjer jag mig med att skära rovet i halsen och varsamt suga i mig blodet, men under flera dagar har min hunger vuxit och ny behöver jag riktig föda. Jag sticker ned handen i bukhålan och trevar några ögonblick innan jag finner det jag söker.
Med ett bestämt ryck tar jag ut levern och börjar äta.
Mina tänder ser normala ut när man betraktar dem rakt framifrån, men i själva verket är de så vassa att jag får vara försiktig så att jag inte biter sönder mig själv i munnen. An den anledningen nöjer jag mig vanligtvis med att suga, sörpla och svälja. Å, det är underbart! Den söta, metalliska smaken, köttets konsistens i min munhåla och den ljuvliga känslan när de blodiga leverbitarna glider ned i min väntande strupe skänker mig obeskrivlig njutning.