Tisdagstrion: Rymden & stjärnorna

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat rymden & stjärnorna. Här följer min trio:

Harry Martinssons rymdepos Aniara lär vara det främsta skälet till att han senare belönades med Nobelpriset i litteratur.

Jag är nog inte tillräckligt djup för att förstå verkets storhet. Det är en blandning av dikter med klassiska versmått, blankvers och rena nonsensverserna. Fast det här är ganska fint:


Det fanns ej längre några ljus att tända.
En ensam lykta brann vid Mimas grav
dit nu de sista samlats för att vända
i hjälplös nöd sin rygg mot dödens hav.
De sista timmarna av människotid
mot lågan vände sina ögons fråga.
Så satt på jorden mången fånge vid
sin sista lampas ljus och såg dess låga
och hörde hur plutonen ställde upp
där utanför där murens hårda sten
snart skulle spegla skottens mynningssken.
Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.

Ensam på Mars är skriven av Andy Weir.
Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas astronauten Mark Watney ensam kvar på Mars. Den övriga besättningen är övertygad om att han är död. Men Mark lever, strandsatt på en ogästvänlig planet.

En stor del av boken består av Mark Watneys logganteckningar, men ibland får vi även veta vad som händer på jorden och i det rymdskepp som de andra astronauterna färdas i på väg hemåt.

Att läsa över fyrahundra sidor, där det mesta handlar om logganteckningar låter mördande tråkigt, men det är det definitivt inte. Förvisso hänger jag inte alltid med när det handlar om de tekniska problem som Mark måste lösa, men det som räddar hela historien är den (svarta) humor som präglar hans kommentarer. För det är ju inte så lätt att klara sig på Mars, när man varken har mat eller vatten för den långa tid han måste tillbringa där. Och det är faktiskt spännande. När boken närmar sig slutet kan jag nästan inte läsa fort nog, för så spännande är det.

I boken Nomadplaneten av Emanuel Blume befinner vi oss ett sekel in i framtiden. Det är tidigt 2100-tal. Konflikter, global uppvärmning och ekonomiska kriser avlöser varandra, men när det ser som mörkast ut tänds en ny stjärna på himlen. Stjärnan visar sig vara en nomadplanet, en vandrande himlakropp på väg att korsa solsystemet. Kan en internationell rymdexpedition flytta fokus från eländet på jorden och ge nytt hopp till en splittrad mänsklighet?
När expeditionen ska lämna jorden visar sig en av besättningsmedlemmarna arbeta för en terrororganisation. Ersättare i sista stund blir Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk astrofysiker. Som ny i gruppen kastas han in i ett maktspel han inte förstår, där konflikter sjuder under ytan i den till synes välorganiserade besättningen.
Den nya planeten bjuder på vetenskapliga upptäckter som väcker förvirring, skräck och konspirationsteorier. När expeditionen tappar radiokontakten med jorden tvingas Jonathan välja sida.

Som sig bör utspelar sig större delen av händelserna i boken ombord på rymdskeppet Melchior och på nomadplaneten Gilead. Namnet Gilead som författaren valt som namn på planeten är för övrigt intressant. Flera personer i Gamla Testamentet bar namnet och det tros betyda "evig lycka". Någon evig lycka är dock inte besättningens följeslagare. Konflikterna blir allt svårare och det blir snart uppenbart att man inte är överens om vad som är expeditionens syfte. Vem kan man egentligen lita på?

Expeditionen till Gilead tror jag inte är det enda som författaren vill berätta om. Då och då får vi glimtar av hur vår planet har förändrats under de hundra år som gått från idag. Klimatet har förändrats kraftigt och människor tvingas lämna länderna på södra halvklotet och söka sig allt längre norrut. Författaren är miljövetare och jag tror att han minst lika mycket har velat berätta om klimathotet som om rymdfärder. Vad förväntar vi oss att finna på en annan planet, när vi inte ens förmår ta hand om vår egen?

De första hundra sidorna upplevde jag som lite sega, men det berodde mest på att det tog tid att få kläm på de personer som förekommer i boken. Där fanns berättelser som jag tyckte verkade helt ovidkommande, men som passade in i romanen när man kommit längre in i boken. Den sista tredjedelen av boken var riktigt spännande. Jag hade svårt att lägga boken ifrån mig, för jag var tvungen att läsa ytterligare ett kapitel och sedan ännu ett.

Det jag möjligen kan sakna i boken är mer beskrivningar av hur samhället i det 22:a århundradet ser ut. Okej, man kan inte odla vindruvor och oliver i samma områden som tidigare och renskötande samer söker sig allt längre norrut, men i övrigt? Det blir lite spridda skurar av information. Samtidigt kan jag förstå att det inte är så lätt att måla upp en trovärdig bild av samhället så långt in i framtiden. Hur skulle väl de som levde under första världskriget ha kunnat föreställa sig det samhälle som vi lever i idag? TV-apparater och mobiltelefoner kunde de säkert inte tänka sig. När vi i boken får veta att en person tycker om att spela TV-spel blir jag dock lite förvånad. Finns det verkligen TV-spel om hundra år?