Tisdagstrion: Eld

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat eld. Här följer min trio:

Den första boken jag väljer är Resan tillbaka av Karina Johansson. Det är hennes fjärde roman i Sunnemiljö.

Olga bodde hos familjen Björksjö på Carlsbergs gård i många år, fram till en natt sommaren 1980 då herrgården brann och familjen omkom. Polisen betraktade branden som en olycka. Olga däremot var övertygad om att någon tänt på. Nästa morgon hittade hon Aika Matka, en till synes oansenlig ört som besatt oanade krafter. Den kunde åstadkomma tidsresor.
Med dess hjälp skickar hon trettiosju år senare sitt barnbarn Ellinor tillbaka i tiden för att ta reda på vad som faktiskt hände.

Det här är en annorlunda bok jämfört med dem Karina Johansson tidigare publicerat. Då har det handlat om mera uttalade kriminalromaner. Förvisso begås det brott Resan tillbaka också, men den känns inte som en deckare. Här har författaren bytt genre och skapat en korsning mellan SF-berättelse och feelgood-roman. Kärleken är en viktig beståndsdel, samtidigt som vi färdas mellan 2017 och 1980.

Att skriva böcker med tidsresor är svårt. Det skapas lätt paradoxer. Tänk om man möter sig själv! Eller man kanske av misstag råkar ta livet av sin farfar då denne fortfarande är ett litet barn. Då kan man inte själv existera. Men om man inte existerar, så kan man ju inte heller ta livet av farfadern. Och så vidare. Ni fattar va?

Karina Johansson lyckas skapa en trovärdig tidsresebok utan störande paradoxer. Ja, trovärdig om man accepterar att det finns tidsresor och att de kan genomföras med hjälp av en ört. Och varför inte? Det skrivs ju böcker om spöken och vampyrer och om varelser från andra planeter. 

1914-1918 stod Europa i brand. Det var kriget som kom att kallas "världskriget" eller "det stora kriget". I skyttegravarna på västfronten dog unga män på båda sidor i mängder.

Jag kan förstå att Erich Maria Remarques bok På västfronten intet nytt har blivit så omtalad. Den gavs ut första gången 1929, och var en av de böcker som nazisterna brände i sina bokbål.

Boken är en krigsskildring (från första världskriget), men den är ingen hjältedrapa där modiga soldater ger allt för fäderneslandet. Nej, den handlar om krigets hopplöshet och om vanliga, enkla soldater som bara vill överleva.

Det finns inget hjältemodigt i deras liv i skyttegravarna. Omkring dem dör deras vänner en meningslös död. Inte så konstigt kanske att nazisterna inte kunde tåla boken. Deras plan var ju att starta ett nytt krig som skulle ge det tyska riket ära och det tyska folket ökat "Lebensraum".

Den här boken är jag inte bara glad över att ha läst därför att det är roligt att ha läst en klassiker. Det här är en riktigt bra bok, som visar hur långt från regeringarnas propaganda livet är för en soldat i skyttegraven. För dem är det inte viktigt att vinna kriget. Betydligt viktigare är att försöka få tag på en brödbit eller en cigarett.

Flickan som lekte med elden är andra delen i Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som inleddes med Män som hatar kvinnor och avslutades med Luftslottet som sprängdes. Stieg Larsson hade tänkt sig att skriva fler böcker, men avled redan innan den första boken hade kommit ut.

I den här boken hittas en journalist och hans researchpartner mördade. Allt pekar på att Lisbeth Salander är den skyldiga.

Mikael Blomkvist misstänker dock att morden är kopplade till en traffickingaffär och att man försöker sätta dit Lisbeth.

En riktigt spännande bok, precis som de båda andra delarna i trilogin. Den har sålt i mångmiljonupplagor över hela världen. Lite sorgligt att författaren aldrig fick uppleva succén.