Roboten Buck

Titel: Roboten Buck
Författare: Claes Tjäder
Förlag: Lyacon Förlag (2020)
Antal sidor: 350

Roboten Buck kliver in i vardagslivet hemma hos den årsrike hypokondrikern Roffe. Sonsonen Caesar debuterar som statssekreterare i det nystartade Framtidsdepartementet. Politisk turbulens blandas med sökande efter kärlek i Caesars värld. Den lilla världens utmaningar vävs ihop med händelser i den stora världen som båda påverkar huvudrollskaraktärerna och politiken i Sverige.

Roboten Buck fick jag som recensionsexemplar av författaren. Jag tyckte att det lät lite roligt att läsa om en robot för äldre att använda i vardagslivet, inte minst mot bakgrund av att författaren är engagerad i frågor kring hjälpmedel, framför allt för äldre personer. Tyvärr tycker jag inte att boken motsvarar mina förväntningar.

Om jag först börjar med det som jag tycker är bra med boken, så är det att det är spännande att fundera på vart tekniken för oss, inte minst när det gäller det som kallas artificiell intelligens. Kommer vi i framtiden ha robotar som är intelligenta i meningen att de kan dra slutsatser och skapa nya tankar. Schackrobotar har funnits länge, men där handlar det i grunden om matematik. Och kommer kanske AI-robotar att kunna utveckla känslor? Det är roligt att Tjäder har velat skriva en bok kring dessa saker.

Men eftersom jag fick intrycket av att Buck skulle vara något av huvud-"person" i boken blev jag förvånad över att roboten inte omnämns första gången förrän på sidan 126. Det var en otroligt lång startsträcka.

Boken är otroligt "pratig". Minsta detalj behandlas omfångsrikt, även om det handlar om en så trivial sak som ett besök hos frisören. Ibland får man läsa om saker som redan har avhandlats flera gånger och samma val av ord kan dyka upp i flera meningar efter varandra. Det får mig att undra om författaren har läst igenom sitt manus när han har nått slutet av boken.

Ibland blir språket alltför enkelt. När det kommer långa avsnitt där subjektet alltid är första ord i meningarna, kanske till och med i form av ett namn, då blir jag trött. Det får språket att påminna om en barnbok. Här är ett exempel från sidan 40:

Caesar åker hem till Roffe för att hjälpa honom med att kasta gammalt skräp. Caesar bär ut lådorna till Roffes bil. Han kör iväg till återvinningen, väl till rätta sätter de sig ned. Caesar berättar om samtalet med grannkvinnan. Roffe undrar om det var jobbigt med alla frågor.

I en del avsnitt kan det skrivas om en karaktär i tredje person, för att plötslig svänga till första person. Det förekommer även dialoger där det är nästintill omöjligt att veta vem det är som yttrar sig. 

Som baksidestexten säger, så behandlas även storpolitiska frågor. Tråkigt nog är scenariot helt osannolikt, varför det är svårt att uppamma ett intresse för det.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det är ett intressant ämnesval i de delar boken handlar om robotar och artificiell intelligens. Men jag hade önskat att en lektör hade givits chansen att läsa manuset innan boken gavs ut.