Att inte vilja se

Efter att ha läst böcker av Kawabata och Laxness kändes det skönt att få något mer lättläst. Det fick bli julklappsboken Att inte vilja se av Jan Guillou. Detta är fjärde delen i Guillous romansvit om Det stora århundradet, det vill säga 1900-talet.
Att boken är lättläst betyder inte att den är dålig. Jag är mycket förtjust i den här serien, där vi får följa familjen Lauritzen. Den här delen utspelar sig under andra världskriget. Kriget splittrar familjen. En familjemedlem tillhör ett elitförband inom SS, medan en annan deltar i den norska motståndskampen.
Bröderna Lauritzen hoppas på en tysk seger i kriget. Inte för att de är nazister, för det är de absolut inte, utan för att de känner en stark samhörighet med den tyska kulturen och dessutom har nästan hela familjeförmögenheten låst i tyska fastigheter.
Titeln syftar naturligtvis på oviljan att inse vilket utrotningskrig nazisterna ägnade sig åt. Boken har kritiserats av historiker, som menar att det visst var känt att judar dödades i stor skala, och att Guillou därför ger en felaktig bild av hur man i Sverige såg på kriget.
Jag tror att det är en feltolkning. Det handlar om att inte VILJA se. Hur lätt är det inte att förneka fakta som talar emot den egna världsbilden. På samma sätt som många vägrade inse vilken brutal mördarregim som styrde i Moskva.
Boken tycks sluta med en "cliff hanger". Det ska bli spännande att få följa fortsättningen. De tre bröderna kan inte leva i evighet. Jag antar att Guillou planerar för ett generationsskifte. Om inte i nästa del, så i den som följer därefter.