Författare: Håkan Tendell
Förlag: Nomen Förlag (2016)
Antal sidor: 266
Håkan Tendells roman Göteborg Noir presenteras av författaren på baksidan på ett något oortodoxt sätt: "Ett litterärt mästerverk, men ett moraliskt lågvattenmärke. En roman som gör sig lika bra i bokcirkeln som i bokbålet."
Jag vill nog inte kalla denna roman för ett litterärt mästerverk, men jag vill verkligen inte slänga den i bokbålet. Berättelsen är bitvis riktigt spännande, men det som framför allt bär upp historien är den svarta humor som präglar den.
I de första kapitlen tänkte jag att Tendell nog haft Jens Lapidus' Stockholm Noir-serie som förebild. Det var korta, snabba meningar. Men längre fram kan han inte hålla sig, utan övergår till ett måleriskt språk, som jag faktiskt tycker att romanen vinner på. Den svarta humorn kommer då mer till sin rätt.
Boken handlar om Frank Nguyen (för övrigt ett namn som ger över 62000 träffar på Google), som blir överfallen på stan när han är ute med sin flickvän. Flickvännen försvinner. Sorgen och smärtan gör att Frank blir besatt av tanken att bekämpa ondskan. Med hammaren i fickan går han ut och söker upp människor som i vart fall i hans ögon är onda och kriminella. Men snart går detta över styr och även helt oskyldiga människor drabbas.
Köper man det upplägget så är detta en bra, hårdkokt historia. Den tål att läsas.
Varför handlingen är förlagd till 2021 förstår jag inte och det finns några avsnitt i boken som i mitt tycke borde ha strukits. Där finns en märklig historia där en nykrönt drottning Victoria med krona och allt gästar Göteborg skyddad av livregementet. Svenska monarker kröns inte numera, de skulle om de vore krönta inte åka omkring med kronan på sig och det finns inget livregemente i Göteborg. Men framför allt har denna historia inte något med romanen i övrigt att göra. Det finns även ett avsnitt där Frank tar anställning som dräng och där han kommer i samspråk med en piga. Drängar och pigor 2021? Och historien med Sara som dyker upp några gånger saknar ett självklart samband med romanens huvudhandling.
Utan att säga för mycket, så är detta inte en roman med lyckligt slut, och det är bra. Hela konceptet med den hårdkokta handlingen och den svarta humorn hade inte mått bra av om alla hade levt lyckliga i alla sina dagar.
I Kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 29: Läs en bok som har färre sidor än 300.
Tack för lovorden. Men mina böcker borde kanske brännas (efter att ha blivit lästa). Dels är de möjligen inga mästerverk, dels är fossila bränslen bättre för miljön än kärnkraft, med undantag för de här nya Torium-kraftverken som är på gång med smält salt eller vad det är. I min roman bränns det en bibel. Mest för att Frank Nguyen vill värma sig. Gott så.
SvaraRaderaVad gör Victoria i Göteborg 2021 (förutom att ha blivit krönt där i gammal hederlig stil i syfte att försöka resa kungafamiljen ur det allmänna träsket av ekobrottslingar, festprissar och utsugare som befolkar huvudstaden, och även för att blidka de separatistiska göteborgarna som funderar på att göra sin stad till ett europeiskt Hongkong istället för att behöva dras med vanstyret på Östkusten)? Göteborg firar fyrahundraårsjubileum 2021. Gotevent kommer därför att försöka ragga ihop allehanda evenemang som kan liva upp i regnet och blåsten. Okej, men varför behöver detta vara med i en högoktanig thriller? Vad fyller scenen för funktion? Romanens huvudperson Frank Nguyen går från att vara en mesig, men något sympatisk karaktär till att bli en rättsvidrig massmördare. Någonting behövs för att läsaren under storyns gång ska kunna fortsätta heja på honom så att säga. Han hjälper en kvinna och en liten flicka som kommit ifrån varandra i trängseln längs drottning Victorias landå att hitta varandra. Mor och dotter återförenas med Franks hjälp. Och drottningens! Intet öga är torrt. Jag tror jag grät när jag skrev den scenen. Eller också var det i samband med någon annan scen. Jag minns inte. Jag har slitit med det här manuset nattetid. I Göteborg. Neapel. Berlin. Aten. London. Lissabon. Frankfurt. Göteborg. Göteborg. Göteborg.
Min roman är kanske bara en i mängden av all sjaskig kiosklitteratur som har författas sedan The Day of the Locust 1939. Det kunde ha blivit en ny slags Fifty Shades of Grey, men en av lektörerna jag anlitade förfasade sig över de många omotiverade tillika perversa sexscenerna, så jag strök dem.
Boken är späckad med symbolism. Det kommer att ta litteraturvetarna hundra år att ha hittat och förstått allt. Om nu inte alla exemplar av min roman har eldats upp eller hamnat kvick i jord före dess.
Med vänlig hälsning
Författaren
Tack för den responsen!
SvaraRadera