Tisdagstrion: Boktips från hängmattan

Bokbloggen Ugglan & Boken har dragit igång en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat boktips från hängmattan. Jag började arbeta igår, och någon hängmatta har jag inte, men några tips på böcker ska jag väl kunna ge ändå. Det blir tre romaner som jag tyckte riktigt mycket om när jag läste dem.

Katherine Webbs roman Italienska nätter utspelar sig för snart hundra år sedan. Unga, osäkra Clare Kingsley reser mot sin vilja genom södra Italiens brända landskap. Här ska hon tillbringa sommaren med sin make Boyd, som arbetar för den nyrike markägaren Leandro Cardetta.
När Clare stiger av tåget känner hon genast den laddade stämning som råder i den lilla staden Gioia del Colle. För bortom Leandros lyxuösa villa har spänningen nått bristningsgränsen. Stadens fattiga arbetare söker desperat efter arbete och mat, många av dem är veteraner från första världskriget. En av dem är Ettore. Då Clares och Ettores vägar korsas försvinner hennes hemlängtan i ett slag.
Innan sommaren är slut kommer hjärtan att krossas, våldsam fiendskap gro och omtumlande sanningar att avslöjas. Och Clare kommer att lära sig en läxa för livet...
Det här är en riktigt bra bok. Vi befinner oss i Apulien i södra Italien i början av 1920-talet. Klassmotsättningarna är stora och de fattiga som försöker organisera sig för att kunna få godsägarna att betala en anständig lön blir misshandlade av flåbusar i svarta skjortor - det är de italienska fascisterna som har vuxit fram som politisk rörelse.
Den historien berättar Katherine Webb, men samtidigt handlar boken om en omöjlig kärlekshistoria mellan den gifta engelska unga kvinnan Clare och den fattige lantarbetaren Ettore. Boken är uppbyggd så att vartannat kapitel utgår från Clare och vartannat från Ettore. I början har de inga beröringspunkter, men snart nog träffas de och historierna vävs samman.
Det är het passion under italienska nätter, men båda vet nog innerst inne att de inte kan få varandra. Men vem vill lyssna till förnuftet när hjärtat brinner?
Romanen Italienska nätter är politik, passion och tragik. Där finns kärlek, hat, ondska och ren galenskap. Det är mångfalden av mänskliga egenskaper, goda som dåliga, som gör Italienska nätter till en riktigt läsvärd roman.

Det växte ett träd i Brooklyn skrevs redan 1943 och har tidigare givits ut på svenska. 2017 gav Bookmark Förlag ut boken i två delar, vilket gjorde att vi var många som för första gången fick ta del av denna roman.

Från baksidestexten: Brooklyn 1912: Den unga Francie klättrar ut på brandstegen för att få vara ifred med sin bok. Inne i lägenhetens mörker skrapar hennes mamma ihop matrester till middag medan lillebrodern leker. Ingen vet var pappan sover ruset av sig.
Livet är inte alltid lätt för Francie, men hon älskar sin familj och den stökigt livliga stadsdelen som de bor i. Men framför allt bär hon på ett stor dröm om att bli författare, och om att få resa över bron till New York och se världen.

Att läsa den här boken är att stiga in i en annan värld. Ett Brooklyn för över hundra år sedan. Inte en berättelse om de omåttligt rika, utan om en flicka från en mycket fattig miljö. De har inte många ägodelar och det är inte alltid lätt att sätta mat på bordet, men kärleken mellan familjemedlemmarna är påtaglig. Kärleken fördelas dock lite olika. Francies mamma älskar sonen mer än dottern. Men turligt nog finns pappan där, en slarver men en man med ett gott hjärta. Det är han som ser till att Francie får komma till en bättre skola, trots att det är emot reglerna. Men med en liten lögn här och där ordnar det sig.

Francie älskar att läsa och hennes dröm inför framtiden är att bli författare. En skjuts framåt får hon när en lärarinna kommer på henne med att ha ljugit. Lärarinnan är klok. Istället för att ge henne en anmärkning, säger hon att hon inte skulle vilja ta ifrån Francie hennes fantasi. Men hon ger henne rådet att när hon talar så ska hon försöka säga som det är. Sedan kan hon skriva hur det borde vara. Se där en författargärnings början.

Detta är en mycket bra bok, som får en att känna att man själv befinner sig i Brooklyn. Boken är lättläst och den är skriven med stor värme. Jag tyckte verkligen om att läsa denna bok och jag tyckte även mycket om den andra delen.

Någonstans brister himlen var Erika Olofsson Liljedahls debutroman.

Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar. Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.
Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.

Jag måste säga att den här romanen knockade mig fullständigt. Vilken debut! Det här är en roman som griper tag i en och som man inte vill lägga ifrån sig. Man följer Elis genom boken och det är spännande, trots att det inte är en spänningsroman. Författaren lyckas också skapa en trovärdig bild av att vi befinner oss på 1920-talet, vilket inte är det minst viktiga. De fina miljöbeskrivningarna gör att man ser samhällen, landsbygden och havet genom Elis' ögon.

Men framför allt vill jag lyfta fram Erika Olofsson Liljedahls språkhantering. Det är ett målande poetiskt språk i prosan. Här är ett exempel, hämtat från sidan 153:

Elis satt kvar och såg ljuset försvinna från världen. Blåsten fick vassen på dynerna att bölja och han tänkte på vinden. Den som alltid var på väg och hade sett varje vrå av världen. Kanske fanns det någon som styrde över den, någon som fick gräset att dansa och stråna att prassla. Någon som manade på vid storm och lugnade vid stiltje. Vart tog vinden egentligen vägen när det inte blåste? Kanske gömde den sig i havet, drog fram över bottnarna och drev fisk i näten.
Natten kom som en mild knuff i ryggen, himlen gick från turkosgrön till djupt blå vid horisonten och stjärnorna tändes en efter en. Dynerna omkring Elis försvann för ögat och världen blev liten och trång som kammaren hemma. Kvar fanns bara vassens torra väsande, likt hemligheter viskade i mörker.

Den här boken är en av de bästa jag läst de senaste åren. Läs den! I hängmattan, i sängen, i köket.