Tisdagstrion: Författare eller handling från tysktalande land (t ex Tyskland, Schweiz eller Österrike)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat författare eller handling från tysktalande land. Här är min tyska trio: 

Bibliotekarien i Auschwitz är ännu en bok om det fruktansvärda som hände för 80 år sedan. Händelser som fått ett eget ord - Förintelsen. Men bara för att ämnet har behandlats i tidigare böcker så är detta inte någon onödig bok. Den bygger på den sanna historien om överlevaren Dita Kraus. Författaren har träffat denna kvinna, han har läst hennes makes bok (han var också i Auschwitz och de gifte sig ett antal år efter befrielsen) och han har besökt Auschwitz och andra platser som beskrivs i boken.

Att Dita överlevde får ses som något av ett mirakel. Nazisterna genomförde massutrotningen på ett metodiskt sätt. I Auschwitz fanns den beryktade läkaren Josef Mengele, som använde judar för att kunna göra märkliga och vedervärdiga experiment. Miljoner judar mördades. Ändå fanns det människor som fick uppleva krigsslutet och Dita var en av dem.

Idag är hon 93 år och bor sedan länge i Israel. Snart är överlevarna borta. Samtidigt kan vi märka att de som förnekar Förintelsen ökar i antal. Därför är böcker som denna så viktiga. "Om detta må ni berätta."

Bibliotekarien i Auschwitz är en gripande skildring av en monstruös tid. En mycket välskriven bok som jag hoppas att alla vill läsa.

Betydligt lättsammare är Bröderna Grimms sagor. Jacob och Wilhelm Grimm var två tyska språkforskare som i sitt arbete samlade in folksagor.

Det var egentligen det tyska språket de ville undersöka, men som en biprodukt publicerade de folksagor som tidigare bara förts vidare muntligen.

Sagorna är inte alls så gulliga och fluffiga som vi kanske vill tro. Det är människor som säljer sin själ till Djävulen och Askungen är en blodig historia. Låt er inte luras av Disney!

I Väggen av den österrikiska författaren Marlen Haushofer blir en kvinna inbjuden av vänner att följa med till deras jaktstuga. När de kommit fram beger sig dessa till värdshuset i byn men återvänder inte som avtalat. Kvinnan blir orolig och går ut för att leta efter dem. Omgivningarna ser som som de alltid gjort: dalen, skogen och alpängarna ligger där oförändrade. Men innan hon kommer fram till byn stöter hon mot en osynlig, ogenomtränglig vägg, genom vilken hon ser att alla levande varelser på andra sidan är döda

Man får aldrig veta vad kvinnan heter. Det saknar betydelse. Hon är den sista människan. Eller är hon det? I boken beskrivs hennes tunga slit med att skaffa ved och att odla potatis och bönor för sin överlevnad. Ibland får hon ta geväret och skjuta en hjort för att skaffa kött åt sig själv, hunden Lo och katterna. 

Hela boken är en beskrivning av livet i dalen, som kvinnan själv skriver på de papper hon hittat i jaktstugan. Hon berättat om det eviga slitet och hur hon känner sig tvungen att överleva för djurens skull. Hade hon inte haft dem att ta hand om, skulle hon kanske ha gett upp.

Ibland blir boken lite långtråkig, eftersom den kan finnas en gräns för hur jag som läsare ska kunna intressera mig för en kossas liv eller engagera mig i döda kattungar. Och när jag för femtielfte gången läser om någon som dricker mjölk känner jag för att kasta boken i min egen vägg.

Men egentligen är det inte det långsamma, stundtals enahanda, livet i jaktstugan och på sätern som är bokens behållning. Istället är det den namnlösa kvinnans tankar i sin ensamhet som ger boken liv. Hon måste anstränga sig för att hålla borta tankarna kring det liv som varit. Hon inser att hennes barn är döda, tillsammans med alla andra människor och djur på andra sidan väggen, men vi får ändå veta hennes tankar om livet som en gång varit. Ett stressigt liv utan innehåll. Nu har hennes liv fått en mening på grund av kampen för djurens överlevnad.