Tema - Grannar

Måndag och dags för Lyrans tematrio igen. Den här gången är temat grannar. Så här skriver Lyran: På förekommen anledning, vilket vi inte ska tala mer om nu, är veckans tema grannar. Gärna helgalna grannar...

Berätta om tre romaner som innehåller goda eller mindre goda grannar!

Jag tycker att det nästan vore brottsligt att förbigå Fredrik Backmans En man som heter Ove när vi talar om grannar.
Det är en bok om en 59-årig man som kör Saab. Trots att han avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande för flera år sedan, i det som Ove själv bara minns som "statskuppen", är han fortfarande kvarterets vresige ordningsman.
Tidigt varje morgon går han ut på sin inspektionsrunda och kontrollerar att alla dörrar är låsta, och Gud nåde den som kör in i området med bil. Det finns ju en skylt som klart och tydligt säger att det är förbjudet.
Från början trodde jag bara att det var en humoristisk bok om en "gôbbgrinig" man. Och visst är boken rolig. Men genom tillbakablickar får man alltmer förståelse för varför Ove är som han är, och läsarens sympati för den surmulne farbrorn ökar för varje kapitel.
Det är en mycket varm, och samtidigt humoristisk, skildring om en mycket rättskaffens man, som har svårt att leva i ett samhälle som styrs av män med vita skjortor och slipsar och som kör japanska bilar. Och som använder datorer och mobiltelefoner.
Hör Ove till kategorin goda eller mindre goda grannar? Det beror nog på vem av hans grannar man frågar ;)

a

I Agatha Christies Mordet på Orientexpressen befinner sig alla på ett tåg, där de har sovvagnskupéer. Och då har man inte långt till grannen.

Hercule Poirot får i sista stund en plats i vagnen på Orientexpressen som ska avgå från Istanbul med destination Calais. Det är redan tretton personer i vagnen, men tack vare att Poirot känner järnvägslinjens ägare får Poirot ändå en plats i en kupé.
På natten mördas industrimannen Ratchet med tolv knivhugg. Poirot tar sig an utredningen, men det visar sig att samtliga passagerare har alibi. Är det måhända en mystisk man i uniform som är mördaren?

Detta är tvivelsutan en av Agatha Christies bättre böcker och intrigen är som vanligt mycket utstuderad, men visst märks det att boken är gammal. Många fantastiska generaliseringar om olika nationaliteter, och alla karlar röker. Hercule Poirot frågar herrarna vad de röker, och svaret blir pipa, cigarr eller cigaretter, men ingen enda säger att de inte röker. Det alternativet var tydligen inte tänkbart.

Jag försökte kämpa emot, det gjorde jag verkligen, men jag förlorade. Jag blev tvungen att ta med kriminalromanen Skam av en inte helt okänd författare ;)

I den värmländska socknen Frykeboda hittas en ung kvinna mördad i sitt eget hem. Det är sent 1800-tal och kommunikationerna är långsamma, men en sådan här nyhet sprids snabbt på kyrkbacken.

Länsmannen och fjärdingsmannen gör sitt bästa för att lösa mordfallet, men det står snart klart att det är många som har något att dölja. I en socken där alla känner alla måste man akta sig för att ge grannarna anledning att skvallra. Det finns mycket skam och skuldkänslor om man skrapar på ytan. Där finns även en främlingsfientlighet som blir tydlig när man söker efter mördaren.

En smakebit på söndag - Människohjärtat

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser just nu är tredje delen av Jón Kalman Stefánssons Trilogin om pojken. Den heter Människohjärtat.

Så har jag då kommit till sista delen i Trilogin om pojken. Jag har läst sex kapitel och det snöar faktiskt inte ;) Efter andra delens ideliga snöande känns det skönt att huvudpersonen får vara inomhus ett tag.

Men i inledningen till kapitel sju har pojken gått ut en sväng. Smakebiten är hämtad från sidan 459 (I min utgåva är trilogin samlad och numreringen inleds i del ett.):

Det känns underligt att komma utomhus när vädret är stilla och klart, att stiga ut och slippa försätta sig i livsfara, det är nästan svårt att hålla balansen i ett sånt lugn. Han följer en stig som leder ner till de närmaste husen och snirklar runt drivorna. Pojken tittar sig omkring och är vid liv. Antagligen har orten mellan fyrtio och femtio hus, men de ligger utspridda och bildar en stor cirkel, kyrkan tronar på en låg kulle i mitten av cirkeln. Doktorns hus ligger högt upp, invid en brant sluttning, just den som han och Jens rutschade nerför, men där ovanför skär klyftan igenom bergssidan som ett öppet, mörkt sår. Cirka tvåhundra meter ner till de andra husen som bildar en ganska tät klunga. Pojken stannar innan han kommer fram till dem, vänder sig om och tittar upp mot berget. Det är sex dygn sen han gav sig av, sköt ut snipan i vattnet nedanför Sodom, skolrektorn Gisli och Marta stod och såg på. Var det bara sex dygn sen? Inte sexhundra?

På väg mot tryckeriet

Nu har tryckfilen skickats till tryckeriet i Polen, så nu finns det ingen återvändo. Och ångesten över att jag kanske missat några fel finns där givetvis.

Jag hittade allt några fel på slutet. Fick av provläsare påpekandet att många av namnen var alltför lika, vilket ledde till sammanblandningar. Därför bytte jag ett antal namn och då upptäckte jag att jag själv blandat ihop några personer. Det var väl en himla tur att jag fick ordning på det. Samtidigt skapade det förstås en oro att det fanns fler sammanblandningar. Huu!

Ett bokpaket

Idag kom det ett bokpaket. Det innehöll boken Och blomstren dö av Rebecka Aldén. Utgiven på Norstedts.

Jag vann boken i ett lotteri hos Mias Bokhörna. Mia hade dessutom vänligheten att stoppa med en popcornsförpackning och ett par tepåsar. Allt ordnat för en mysig lässtund med andra ord. Tack för det!

Helgfrågan v 33

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här gången är frågan:

Hur går det med läsningen/bloggandet?

Läsandet har väl löpt på bra, trots att jag oftast bara läser när jag gått och lagt mig. Men jag har läst Betty Smiths Det växte ett träd i Brooklyn, och de båda delarna var så bra och samtidigt så lättlästa att det gick av sig självt på något vis. När jag läst klart ett kapitel var jag bara tvungen att läsa ytterligare ett. Och sedan ett till. Ja, ni vet vad jag menar.

Nu ska jag dock börja på sista delen i Jón Kalman Stefánssons Trilogin om pojken, och då kommer det nog att bli trögare. Inte för att böckerna är dåliga. Absolut inte. Men de är inte lika lättlästa. I den andra delen tror jag att det snöade 200 sidor i sträck, och då blir boken inte någon riktig bladvändare :)

I övrigt väntar jag nu på att min bok ska fara genom webbrymden till tryckeriet. Måtte nu boken inte innehålla för många småfel. Jag vågar ju inte läsa mina egna böcker av rädsla för att jag ska upptäcka något som är tokigt.

Det växte ett träd i Brooklyn del 2

Titel: Det växte ett träd i Brooklyn (del 2)
Originalets titel: A Tree Grows In Brooklyn
Författare: Betty Smith
Förlag: Bookmark Förlag (2017)
Antal sidor: 350

Det växte ett träd i Brooklyn är möjligen en enda bok i original, men Bookmark Förlag har hur som helst valt att dela upp den i två delar, vilket är en fördel, för annars hade det blivit en riktig tegelsten. Här kan ni läsa om Det växte ett träd i Brooklyn del 1.

(Enligt Wikipedia är romanen uppdelad på fem böcker. Jag vet inte om det betyder att det står fem böcker i bokhyllan, eller om den är uppdelad i fem delar.)

Jag vill inte skriva för mycket om handlingen här. Det riskerar att bli en spoiler för dem som inte läst del 1. Dock kan jag säga att vi här får följa Francie när hon redan som 14-åring får börja arbeta, men hon har hela tiden som mål en en dag få börja på college. Hon möter också den första kärleken.

Jag var mycket förtjust i del 1 och den andra delen gör mig inte besviken. Författarinnan har ett bra driv och jag vill hela tiden läsa ett kapitel till. Och ett till. Jag känner att jag går på Brooklyns gator och följer bokens personer.

Det var bara en sak jag ogillade, och det var när Francie i början av boken möter en våldtäktsman, som mördat ett barn. Han beskrivs så här: "Han var mager och kort och klädd i en sjabbig brun kostym och skjorta utan krage och halsduk. Hans tjocka, yviga hår växte ner i pannan nästan ända ner till ögonbrynen. Han hade en krokig näsa och munnen var en smal, böjd linje. Till och med i halvmörkret kunde Francie urskilja hans rinnande ögon." Och lite längre ner när mannen blottar sig: "Den var maskliknande och kontrasterade mot den fula smutsiga gulbleka färgen i hans ansikte och händer."

Är det så här våldtäktsmän och barnamördare ser ut? Då är det inget problem. Samla ihop alla gubbar med krokiga näsor, gulblek hy och rinnande ögon, så har vi inga pedofiler och våldtäktsmän mer. Men så är det inte! Våldtäktsmän kan se ut som vem som helst. Se bara på Hagamannen. En familjefar med trevligt utseende. Vi kan varna våra barn för fula gubbar i parken, men sanningen är att det kan vara släktingen eller den trevlige grannen som bjuder på saft som är den de ska akta sig för.

Men detta är egentligen bara en detalj i boken. Sammantaget kan jag säga att jag verkligen tyckte om romanen. När jag läst klart var min första tanke - finns det inte någon mer del? Jag vill veta hur det går sedan för Francie. Och det om något är väl ett gott betyg på en bok.

Onsdagens visdomsord 2017-08-30

Har vi en gång vant oss vid att hämta vår fröjd och tröst i böckerna, så kan vi inte undvara dem. (Astrid Lindgren)

Tematrio - Ljus

Måndag och dags för Lyrans tematrio igen. Den här gången är temat ljus. Så här skriver Lyran: För att väga upp förra veckans mörka tema tillbringar vi idag tid i ljuset.

Berätta om tre böcker som innehåller ljus eller något ljust i titeln eller i innehållet. Bokstavligt eller symboliskt, valfri tolkning.

En stjärna ger ifrån sig ljus. Blå stjärnan är femte delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Tidigare delar är Brobyggarna, Dandy, Mellan rött och svart och Att inte vilja se.
I likhet med Att inte vilja se utspelar sig Blå stjärnan under andra världskriget. Här är det kvinnornas roll i kampen mot nazismen som lyfts fram och huvudperson är Johanne Lauritzen. Hon arbetar som agent för den norska motståndsrörelsen och för Storbritannien.
Guillou har anklagats för att ha stulit stora delar av romanen från andra verk. Verk som han anger i efterordet. Om detta har jag inget att säga. När jag läser en roman behöver jag inte bekymra mig om hur materialet har tagits fram.
Precis som tidigare delar är detta en mycket bra bok. Den blandar spionarbetet med familjeliv och kärlek och den är lättläst. Jag ser framför mig hur Johanne ömsom beger sig över bergen för att undsätta en norsk telegrafist, ömsom sitter med sina närmaste vid obligatoriska släktmiddagar.
När vi närmar oss nutid är det svårt för författaren att helt undvika att stöta på historiska personer. Ofta ger han dem nå ett annat namn, eftersom han vill kunna skriva dialoger som ju är uppdiktade. Därför får författaren Gunnar Ekelöf heta Bengt utan något angivet efternamn. Det kanske är bäst, eftersom Ekelöf inte direkt porträtteras smickrande.
Sammantaget är det en bok som jag varmt rekommenderar. Jag vet att det finns människor som helt enkelt inte klarar av Jan Guillous sätt att skriva, men jag ser faktiskt fram mot varje del i denna romansvit med längtan. (Dock har inte de båda senaste delarna hittat hem till mig än.)

En speciell stjärna är solen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag återkommer till Khaled Hosseinis Tusen strålande solar.

Boken gjorde mig inte besviken. Jag tycker att Khaled Hosseini är en fantastisk författare. Om ni inte har läst något av honom, så gör det!
Men det är inte så lätt att läsa en sådan här bok, för den rymmer så otroligt mycket smärta. Vi får följa Mariam, som vid femton års ålder tvingas gifta sig med en trettio år äldre man som misshandlar henne. Efter nära tjugo års äktenskap tvingas ytterligare en ung flicka gifta sig med Mariams make.
Vi följer inte bara kvinnornas vardagsliv, utan vi får också en inblick i hur människor påverkas av först Sovjetunionens ockupation och sedan talibanernas grymma styre. Gammal unken islam tvingar kvinnor att hålla sig i sina hem. De får inte arbeta och inte gå på stan utan att en manlig släkting ledsagar dem. Givetvis får inte flickor gå i skolan. All musik förbjuds och tusenåriga kulturskatter förstörs.
Hosseini står på kvinnornas sida i boken, det är helt klart. Jag skulle nästan vilja se den som feministisk. Men det handlar inte om en feminism där man funderar över patriarkala strukturer, om man ska säga "hen" och diskuterar delad föräldraförsäkring. Nej, här handlar det om kvinnor som kämpar för sitt människovärde.

Till sist en dikt ur nobelpristagaren Harry Martinsons rymdepos Aniara. Här nämns lykta, lampa, låga och ljus:

Det fanns ej längre några ljus att tända.
En ensam lykta brann vid Mimas grav
dit nu de sista samlats för att vända
i hjälplös nöd sin rygg mot dödens hav.
De sista timmarna av människotid
mot lågan vände sina ögons fråga.
Så satt på jorden mången fånge vid
sin sista lampas ljus och såg dess låga
och hörde hur plutonen ställde upp
där utanför där murens hårda sten
snart skulle spegla skottens mynningssken.
Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.

En smakebit på söndag - Det växte ett träd i Brooklyn 2

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser just nu är andra delen av Det växte ett träd i Brooklyn och är skriven av Betty Smith.

Förlaget har delat upp boken i två delar. Jag läste klart den första delen den här veckan och läser nu den andra.

Smakbiten är hämtad från sidan 71:

Ännu en gång var det veckan före jul. Francie hade just fyllt fjorton år. Neeley väntade att, som han sade, fylla tretton när som helst. Det såg inte ut att bli någon särskilt bra jul. Det var något galet med Johnny. Han drack inte. Det hade naturligtvis funnits andra tillfällen då Johnny hade slutat dricka, men det var då han hade haft arbete. Nu drack han inte alls och han arbetade inte, och det underliga var att han inte drack men ändå uppförde sig som om han gjorde det.

Utlottning hos Ylva Kort och Gott

Vi mot er av Fredrik Backman är en bok jag ser fram mot att få läsa. Det är uppföljaren till Björnstad och den släpptes för några dagar sen. Nu har Ylva med bloggen Ylva Kort och Gott en utlottning av ett ex av boken och jag vill givetvis vara med och försöka vinna.

Lär mer om tävlingen här!