Fyrväktaren

Ännu en bok av Jeanette Winterson blev det. Den här gången Fyrväktaren. Jeanette Winterson skriver på ett underfundigt och torrt humoristiskt sätt som är mycket tilltalande. Ibland är det dock lite svårt att hänga med bland kapitlen, eftersom plats och perspektiv ofta byts. När jag lagt ifrån mig boken och sedan tar upp den igen nästa dag har jag varit tvungen att titta på kapitlet innan för att försöka komma in i handlingen. Det lyckas inte alltid.

Trots det tycker jag att boken är mycket läsvärd, inte minst på grund av det målande språket. Eller vad sägs väl om det här stycket, där en familj på en båt beskrivs:

Båten var fullpackad med albaner, en familj om fyra generationer: gammelmormor, lufttorkad som en chilifrukt, mörkröd hud och eldigt temperament; mormor, som en soltorkad tomat, seg och tuff hud som spruckit i hettan, hon fick barnen att smörja hennes armar med olivolja; mor, fuktig som ett purpurfärgat fikon, öppen överallt - blusen, kjolen, munnen, ögonen, en vidöppen kvinna, som slickade bort det salta stänket från den öppna båten från läpparna. Sedan var där barnen, fyra och sex år gamla, ett par små knoddar, kryddiga som citroner.

Några röster om Jeanette Winterson:

"Om inte Jeanette Winterson får nobelpriset någon gång är världen ännu orättvisare än vad jag trodde." (Nina Lekander, Expressen)
"Hon är ta mig fan den bästa författare jag någonsin läst!" (Anders Paulrud, Aftonbladet)