En smakebit på söndag - Lejontämjaren

Dags för en smakebit på söndagen igen. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Jag läser just nu Camilla Läckbergs bok Lejontämjaren. Det verkar bli en bok fylld av grymhet mot barn. Det gillar jag inte, men Läckberg har tyvärr en viss fäbless för våld, blod och stympningar.

Den är januari och kylan har Fjällbacka i sitt grepp. En halvnaken flicka irrar genom den snöiga skogen, ut på en väg. Bilen kommer som från ingenstans och hinner inte väja. När Patrik Hedström och hans kolleger får larmet om olyckan är flickan redan identifierad. För fyra månader sedan försvann hon på väg hem från ortens ridskola. Det visar sig att hon har utsatts för ofattbara grymheter. Samtidigt håller Erica Falck på att gräva i ett gammalt fall, en familjetragedi som ledde till en mans död. Gång på gång besöker hon hans fru som dömdes för mordet för att försöka få henne att berätta. Smakbiten är från ett tidigt avsnitt i boken, där Erica möter den morddömda kvinnan Laila:

"Känner du ibland att du är nära att förlora tålamodet med pojkarna? Att du är på väg att gå över den där osynliga gränsen?" Laila lät uppriktigt intresserad, men hennes röst hade också en vädjande ton.
Frågan var inte lätt att svara på. Alla föräldrar hade nog känt hur de snuddat vid gränsen mellan tillåtet och förbjudet, hur de stått och tyst räknat till tio medan tankar på vad de skulle kunna göra för att få slut på bråk och tjat exploderade i huvudet. Men det var en stor skillnad mellan att känna så och att handla därefter. Så Erica ruskade på huvudet.
"Jag skulle aldrig kunna göra dem illa."
Laila svarade först inte. Såg bara på Erica med sina lysande blå ögon. Men när vakten knackade på och meddelade att besökstiden var slut, sa Laila tyst, med blicken fortfarande fäst på Erica:
"Det tror du bara."
Erica tänkte på bilderna i mappen och frös.