En smakebit på söndag - I sanningens namn

Idag är det söndag och då blir det en smakbit. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken som jag läser nu heter I sanningens namn och är skriven av Viveca Sten.

Midsommar närmar sig och ett sjuttiotal barn har samlats till seglarlägret på Lökholmen, den lilla ön mittemot Sandhamn. Men det finns för få ledare på plats och de klarar inte av att hålla alla barn under uppsikt. De elaka lekarna övergår i mobbning som blir allt grövre. Samtidigt lurar någon i skuggorna, någon som bevakar varje steg barnen tar. Så försvinner ett barn.

Smakbiten är hämtad från prologen:

Barnen sov. Solen hade ännu inte gått upp över gräsplanen vid de röda barackerna, daggen glänste fortfarande på jollarna som låt uppdragna på trärampen.
Varje hus rymde två sovsalar och varje sovsal åtta barn. Åtta flickor och pojkar, samtliga med runda kinder och smala kroppar, andra med pubertetens första fjun och knoppande bröst.
Han hade väntat en stund bakom trädstammen, nu drog han ner mössan och såg sig omkring. Det ljusnande fort, småfåglarna kvittrade allt högre.
Han gick närmare.
Fönstret i den närmaste baracken stor på glänt. Innanför skymtade sovande figurer med rufsigt hår och solbrända ansikten. Pannorna var fuktiga av värmen, armarna hängde utanför sängkanten.
Han granskade ytterdörren noga. Den verkade inte vara låst, det gick inte att se någon låskolv i springan mellan dörr och karm.
Han vred på huvudet och svepte med blicken över området. Några hundra meter bort bodde instruktörerna, men sikten skymdes av tallskogen. De hade suttit uppe sent, det var efter midnatt när ljusen släcktes.
Ett litet plask bröt tystnaden. En tärna dök mot det spegelblanka vattnet i fladen. Några knappt synliga vattenstänk, sedan slöt sig ytan igen.
Det skulle bli ett ögonblicks verk, han visste exakt hur han skulle gå till väga.