Tematrio - Autofiktion och annat som kanske är sant

Lyrans Noblesser har en tematrio, som denna gång handlar om autofiktion och annat som kanske är sant. Så här skriver Lyran: Just nu råkar jag faktiskt läsa två böcker samtidigt som har det gemensamt att de baseras på "sanna" historier. För i den här genren finns mer än "bara" lite smådåligt skrivna, förenklade BOATS, här finns också alla typer av biografier och mer eller mindre detaljerade, "verklighetstrogna" autofiktioner. Berätta om tre bra böcker som på något sätt är baserade på verkligheten!

Här kanske det kan vara på sin plats med en enkel förklaring av begreppen. En autofiktion blandar fakta och fiktion i form av en självbiografi. Om romanen handlar om någon annan än författaren kallas det alterfiktion.

Lite klurigt kan det vara att veta om en bok är en autofiktion, eller om den är helt sann. En renodlad självbiografi behöver ju inte vara en autofiktion, men kanske finns det anledning anta att författaren i varje fall i någon grad broderar ut texten.

Jeanette Wintersons bok Det finns annan frukt än apelsiner ska, om jag förstår saken rätt, vara självbiografisk. Jess växer upp i en adoptivfamilj, där mamman är synnerligen aktiv och bestämd pingstvän. Jess är hennes stora hopp. Flickan ska bli missionär. Uppstår det några konflikter, kan man ju alltid ta en apelsin...
Allt går dock inte som man har tänkt sig. Jess inser att hon är lesbisk och inleder ett förhållande med en annan ung flicka. När församlingen får veta detta, fördöms hon och pastorn och de äldste vill att hon ska bekänna och ångra sina synder.
Allt i boken är inte så lätt att förstå, i vart fall inte för mig. Jag fattar inte det där med den apelsinfärgade demonen, som dyker upp i ett par kapitel. (Fast det kanske är den demonen som gör att boken kan sorteras in i facket autofiktion.)
Men sammantaget är det en humoristisk och självutlämnande bok, som jag varmt vill rekommendera.

Jan Guillous Ondskan är nog mer "klockren" som autofiktion. Boken ska vara delvis självbiografisk, men Guillou har kritiserats för att den alltför mycket avviker från verkligheten. Den saken kan jag inte bedöma.

Däremot är boken fängslande och samtidigt skrämmande i sina skildringar av vad "kamratfostran" kan innebära på en internatskola. I sina bästa former skulle kamratfostran kunna vara något mycket positivt, men här handlar det om utstuderad pennalism.
Huvudpersonen Erik blir misshandlad av sin far och utsatt för svår misshandel på internatskolan, även om han har förmågan att ge igen. Hans kamp är inte mot vare sig fadern eller det förtryckande skolsystemet. Det är en kamp mot Ondskan.
Inte utan skäl har denna bok karaktäriserats som en modern klassiker.

Så har vi då Torgny Lindgrens bok Minnen.

Han förklarar i boken att han inte har några minnen, och därför inte kan ge ut en bok om sina minnen. Därefter börjar han berätta. Men han gör det på ett sätt så att läsaren inte har en aning om ifall minnena är äkta, eller om han bara hittar på längs vägens gång.
Om man har läst några av hans tidigare böcker, så har man extra stor glädje av denna bok. Hans underfundiga humor gör den verkligen läsvärd!