Kallocain

Titel: Kallocain
Författare: Karin Boye
Förlag: Albert Bonniers Förlag (1973) (Första utgåva 1940)
Antal sidor: 159

Kallocain är en framtidsvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden - en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat. Karin Boye har med Kallocain målat upp ett 1984, nästan ett decennium före George Orwell. En kuslig dystopi, men samtidigt en tro på människans förmåga att skapa en annan, levande värld.

Detta är en bra bok, om än inte en trevlig och lättsam sådan. Dystopier brukar inte vara det. Det är ett samhälle där det anses som självklart att Staten inte är till för människorna. Givetvis är människorna till för Staten.
Leo Kall är en av många nyttiga idioter i Världsstaten. Beredd att ange sina närmaste om det krävs, och lika rädd för att själv bli angiven. Men hans tankar börjar allt oftare kretsa kring det förbjudna. Finns det inget mer? Måste det vara fel att drömma om något utöver det Staten tillåter?
Karin Boyes roman publicerades första gången 1940. Andra världskriget hade startat året innan. Måhända hade hon det nazistiska Tyskland i åtanke. Men det skulle lika gärna kunna ha varit Stalins Sovjetunionen som inspirerade henne. Politiska samhällssystem där individen blir den förtryckande statsmaktens redskap.
Det är lätt att dra paralleller till George Orwells 1984. Jag undrar om 1984 hade varit lika känd om Karin Boye hade skrivit på engelska.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 4: En bok som även finns som film eller TV-serie.

Vargnatt utmanade sig själv och andra att läsa en klassiker varje månad under årets första halvår (med möjlighet till förlängning.) Kallocain är min juniklassiker.