Väggen

Titel: Väggen
Originalets titel: Die Wand
Författare: Marlen Haushofer
Förlag: Alba (1989)
Antal sidor: 230

I Marlen Haushofers roman Väggen blir en kvinna inbjuden av vänner att följe med till deras jaktstuga. När de kommit fram beger sig dessa till värdshuset i byn men återvänder inte som avtalat. Kvinnan blir orolig och går ut för att leta efter dem. Omgivningarna ser som som de alltid gjort: dalen, skogen och alpängarna ligger där oförändrade. Men innan hon kommer fram till byn stöter hon mot en osynlig, ogenomtränglig vägg, genom vilken hon ser att alla levande varelser på andra sidan är döda. Isolerad från omvärlden, med några djur som enda sällskap, tvingas kvinnan inrikta alla sina krafter på att överleva och börjar ett slags Robinson Crusoe-liv i skogen. Trots den absurda och fasansfulla situationen upplever hon stunder av frid och harmoni. Hon får tillfälle att fundera över sitt förhållande till naturen, till sig själv och till livet och döden.

Det här är en bra bok. Det vill jag gärna säga. Men hur i all världen kommer man på att skriva en sådan här roman? Ett Robinson Crusoe-liv skriver förlaget. Jag kommer även att tänka på Ensam på Mars. En människa måste finna sätt att överleva i sin ensamhet.
I Haushofers roman får man aldrig veta vad kvinnan heter. Det saknar betydelse. Hon är den sista människan. Eller är hon det? I boken beskrivs hennes tunga slit med att skaffa ved och att odla potatis och bönor för sin överlevnad. Ibland får hon ta geväret och skjuta en hjort för att skaffa kött åt sig själv, hunden Lo och katterna. 
Hela boken är en beskrivning av livet i dalen, som kvinnan själv skriver på de papper hon hittat i jaktstugan. Hon berättat om det eviga slitet och hur hon känner sig tvungen att överleva för djurens skull. Hade hon inte haft dem att ta hand om, skulle hon kanske ha gett upp.
Ibland blir boken lite långtråkig, eftersom den kan finnas en gräns för hur jag som läsare ska kunna intressera mig för en kossas liv eller engagera mig i döda kattungar. Och när jag för femtielfte gången läser om någon som dricker mjölk känner jag för att kasta boken i min egen vägg.
Men egentligen är det inte det långsamma, stundtals enahanda, livet i jaktstugan och på sätern som är bokens behållning. Istället är det den namnlösa kvinnans tankar i sin ensamhet som ger boken liv. Hon måste anstränga sig för att hålla borta tankarna kring det liv som varit. Hon inser att hennes barn är döda, tillsammans med alla andra människor och djur på andra sidan väggen, men vi får ändå veta hennes tankar om livet som en gång varit. Ett stressigt liv utan innehåll. Nu har hennes liv fått en mening på grund av kampen för djurens överlevnad.
Sammanfattningsvis är det en läsvärd bok, trots att tempot i boken är lågt och händelserna få.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 2. Läs en bok som är en dystopi.