Tisdagstrion: Klassiker jag läst eller vill läsa

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat klassiker jag läst eller vill läsa. Och det ska bara vara tre? Ja ja, jag väljer väl tre av alla de klassiker jag läst. Vargnatt körde en klassikerutmaning under två år, så jag har många att välja på :) Här är min klassiska trio:   

Rid i natt! är en roman om småländska bönders frihetskamp mot utländska fogdar. Handlingen är förlagd till Sveriges stormaktstid, men när boken första gången utkom 1941, var knappast någon läsare i tvivel om att den också handlade om aktuella förhållanden. "Rid i natt!" blev ett av Sveriges skarpaste vapen i striden för andligt oberoende av främmande påtryckningar.
Vilhelm Moberg var en författare som aldrig ryggade för att framföra sina åsikter i litterära verk. Han tog ständigt den enkla människans parti mot överheten. Detta gjorde honom till en älskad författare, samtidigt som det fanns de som ville fängsla honom och som brände hans böcker. Framför allt Utvandrarna fick sedlighetens banerförare att gå till attack, då den ansågs osedlig och dessutom av vissa ansågs kränkande mot smålänningar. (Ja, det är sant!)
Mest handlade det väl kanske om att Moberg visade på vad fattigdomen verkligen innebar för dem som tvingades utstå den. Människor som tvingades till tjuvnad och prostitution, samtidigt som ett fåtal människor hade allt de kunde önska sig.
Även i Rid i natt! får vi skildringar av stånds- och klasskillnader. Fria bönder blir i det närmaste trälar när adelsmannen Kleve med drottning Kristinas godkännande lägger byar under sig. Det framhålls särskilt i boken att Kleve kommer från Tyskland, där bönderna inte hade samma frihet som i Sverige.
Att bokens herreman är tysk är naturligtvis ingen tillfällighet. Boken gavs som sagt var ut 1941, mitt under brinnande krig, och boken ska naturligtvis ses som en varning till Sveriges folk att den tyske ledaren kan vilja införa sitt styre även i vårt land.
I romanen finns det människor som inte tvekar att böja sig under Kleve, eftersom de ser en möjlighet att tjäna på det. Kleve behöver inte själv utföra sitt smutsiga värv; det finns fogdar och bödlar som gör det åt honom.
Men det finns ändå människor som motsätter sig förtrycket. Män som anser att så länge som solen går upp i öster och ner i väster ska rätten bestå. Rätt är rätt och kan inte göras till orätt. En budkavle skickas ut, från by till by, och manar till motstånd. Men i en by grävs budkavlen ner i jorden av en rädd man.
Enligt Moberg spelar inte detta någon roll. Dess budskap om att försvara friheten och att bekämpa förtryckarna kommer ändå att leva vidare och föras vidare. Budkavle kommer. Budkavle går. Rid i natt!

Kallocain är en framtidsvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden - en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat. Karin Boye har med Kallocain målat upp ett 1984, nästan ett decennium före George Orwell. En kuslig dystopi, men samtidigt en tro på människans förmåga att skapa en annan, levande värld.
Detta är en bra bok, om än inte en trevlig och lättsam sådan. Dystopier brukar inte vara det. Det är ett samhälle där det anses som självklart att Staten inte är till för människorna. Givetvis är människorna till för Staten.
Leo Kall är en av många nyttiga idioter i Världsstaten. Beredd att ange sina närmaste om det krävs, och lika rädd för att själv bli angiven. Men hans tankar börjar allt oftare kretsa kring det förbjudna. Finns det inget mer? Måste det vara fel att drömma om något utöver det Staten tillåter?
Karin Boyes roman publicerades första gången 1940. Andra världskriget hade startat året innan. Måhända hade hon det nazistiska Tyskland i åtanke. Men det skulle lika gärna kunna ha varit Stalins Sovjetunionen som inspirerade henne. Politiska samhällssystem där individen blir den förtryckande statsmaktens redskap.
Det är lätt att dra paralleller till George Orwells 1984. Jag undrar om 1984 hade varit lika känd om Karin Boye hade skrivit på engelska.

Hertha är en feministisk klassiker. Fredrika Bremer låter romanens Hertha föra en kamp för att kvinnan ska kunna erhålla samma rättigheter som mannen. Kravet gäller något för oss så självklart som att kvinnan ska bli myndig och ha rätt att disponera över egen egendom. Detta var en tid där kvinnans far var hennes förmyndare och när hon gifte sig blev maken hennes målsman. Änkor var dock myndiga.
1825 hade Lagkommittén lagt fram förslag om att ogifta kvinnor skulle bli myndiga vid 25 års ålder. (Männen blev myndiga vid 21.) I slutet av boken finns en bilaga, där man kan läsa hur Högsta Domstolen och två hovrätter i bestämda ordalag avstyrker förslaget. Ett argument emot att en ogift kvinna skulle bli myndig var att hon ju skulle upphöra att vara myndig när hon gifte sig. Att hon då skulle kunna fortsätta att vara myndig var alltför radikalt för att det överhuvudtaget skulle föreslås. Vidare framhölls att det var bra för kvinnan att vara omyndig, eftersom hon kunde riskera att genom okloka beslut förlora sina tillgångar. Det var alltså för hennes eget bästa. Ett argument som även användes för slaveriet i USA!
Det är mycket intressant och upplysande att i romanens form läsa om hur en kvinna ställer krav på att kvinnor ska få möjlighet att utvecklas. Dock är det så att en roman från 1856 givetvis är skriven på ett helt annat sätt än dagens romaner. Boken är så poetisk, och ibland tappar jag koncentrationen där björkarna har susat, fåglarna har kvittrat, humlorna har surrat alltför länge. 
Fredrika Bremer var utan tvekan en beläst kvinna. Där finns mängder av vittra anspelningar, inte minst till nordisk mytologi, vilket ställer krav på läsaren, och det tycker jag är roligt. Jag fick slå upp ett och annat. Upp med en hand alla som vet vem Nidhögg var ;)
För min del hade boken gärna kunnat vara hundra sidor kortare, så att inte den feministiska kampen hade bäddats in i naturromantik, mytologi och böner till Gud. Men kanske var det nödvändigt för att dåtidens läsare skulle ta till sig bokens budskap.