tisdag 23 april 2024

Tisdagstrion: Böcker som jag tror/vet skulle tåla en omläsning

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker som jag tror/vet skulle tåla en omläsning. Jag väljer tre böcker som jag har läst om och som jag tyckte mycket om även den andra gången jag läste dem. (I något fall även tredje gången.) Här är min trio:

Barabbas av nobelpristagaren Pär Lagerkvist är SÅ bra. Faktiskt en av de bästa böckerna jag vet.
Den handlar om den dödsdömde rövaren Barabbas som benådades av Pontius Pilatus. Folket fick välja om Barabbas eller Jesus skulle släppas fri och de församlade ropade Barabbas.
Men hur är det att få leva vidare på bekostnad av att Guds Son korsfästs?

Så en annan nobelpristagare, nämligen Selma Lagerlöf. Hennes Jerusalem kan absolut läsas mer än en gång.
Jerusalem utspelar sig i Dalarna och i Jerusalem under 1800-talet, där man får följa några människor och deras närstående under flera år. Selma Lagerlöf skriver om många olika personer ur flera generationer, bland annat om dem som lever på den stora Ingmarsgården, där man får bekanta sig med deras, inte alltid så okomplicerade, relationer till varandra. Boken är delvis inspirerad av den religiösa grupperingen helgumianerna och deras emigration till Jerusalem i Palestina år 1896. 
Detta är en riktigt bra roman tycker jag. Man får en fantastisk berättelse om människors liv i Dalarna i slutet av 1800-talet, där de sociala grupperingarna är tydliga. Prästen och skolmästaren har en stark ställning, men i just den här byn är prästen en usel predikant och när väckelserörelsen når socknen har kyrkan inget att sätta emot. Men det är inte 1800-talets vanliga väckelsepredikanter i Waldenströms anda, utan här handlar det om en sekt vars medlemmar bryter med sina anhöriga. De hetsar upp varandra och känner snart att de måste fara till Jerusalem, där flera av medlemmarna går omkring i fast övertygelse om att när som helst få se Kristus återvända till jorden.

Det stora spelet av Jeffrey Archer tror jag att jag har läst tre gånger. Inte på grund av bokens stora litterära kvalitéer, utan därför att jag tycker att ämnet är så intressant.
Det engelska parlamentet är den civiliserade fasaden bak vilken en hänsynslös maktkamp utspelas. Den står mellan tre äregiriga unga män, alla brinnande av lust att erövra den politiska makten. Till slut en dag, ska en av dem kallas till Buckingham Palace för att motta utnämningen till premiärminister. En dag, en av dem...
Sammanvägda med de äregiriga politikernas liv är deras kvinnor. Deras drömmar och männens ambitioner går inte alltid ihop. Ofta blir smärtsamma uppgörelser följden. Lojaliteten sätts på hårda prov.
rapporter vi får från det brittiska parlamentet nu.
Jeffrey Archer har stor kunskap om hur arbetet i parlamentet fungerar. Han var nämligen ledamot av underhuset 1969-74.
Boken är skriven 1984 och utspelar sig 1964-91. De senare åren är således fiktiva och läser man den idag märker man att den inte var profetisk. Händelserna i boken blev aldrig verklighet. Men det har ingen som helst betydelse för upplevelsen av boken. Det som är intressant är att följa hur tre män, alla invalda i underhuset 1964, har som sitt stora mål i livet att bli premiärminister. Åtminstone en av dem gör vad som helst för att nå dit. Ändamålet får helga medlen. För den som ibland förundras över vad som händer i det politiska livet i Storbritannien är boken riktigt intressant och dessutom lättläst och underhållande.
Jeffrey Archer är en intressant person på många sätt. 1985-86 var han vice ordförande i det konservativa partiet. 1992 blev han ledamot av överhuset. 2001-03 satt han i fängelse. Bara en sån sak...

26 kommentarer:

  1. Jeffrey Archer har jag inte läst, lite nyfiken

    SvaraRadera
    Svar
    1. En författare med en intressant bakgrund.

      Radera
  2. Självklart håller jag med dig om Selma. Jeffrey A är faktiskt en av mina favoriter, både när han "hittar på" och när han bygger på verkliga historier.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kanske borde nosa rätt på någon annan bok av Archer.

      Radera
  3. Jerusalem kan helt klart läsas om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lagerlöf var ju en fantastisk berättare.

      Radera
  4. Barabbas skulle jag nog kunna tänka mig att läsa igen, det var ju så längesedan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är inte så omfångsrik, så det är inte betungande att läsa om den.

      Radera
  5. Barabbas och Jerusalem har jag läst och också funderat på att läsa om, men så har det hittills inte blivit.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns ju så många andra böcker, så ibland känner man att man inte har tid att läsa om böcker.

      Radera
  6. De är härligt när man hittar böcker man kan läsa flera gånger.

    SvaraRadera
  7. Jerusalem tror jag att jag har läst. Barabbas känner jag igen men inte Archers bok.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du inte läst Barabbas rekommenderar jag den å det allra varmaste.

      Radera
  8. Åh Jerusalem! Den läste min pappa högt för mig en gång i tiden, och jag har funderat på att läsa den själv också för att se om den är lika fantastisk då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så roligt att han valde en sån bok som högläsning för ett barn (?)

      Radera
  9. Jag har inte läst dina böcker men kanske någon gång dock inte Barabbas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vill du inte läsa Barabbas? Så synd.

      Radera
  10. Barabbas är bra! Jerusalem vill jag läsa
    Maria Bokologen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jerusalem är en bok med flera bottnar.

      Radera
  11. Lagerlöf vill jag också läsa mer av men inte just den där boken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon har skrivit en hel del annat läsvärt :)

      Radera
  12. Barabbas och Jerusalem har jag läst och läst om. men inte Archer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då förstår jag att även du tycker mycket om Barababs och Jerusalem.

      Radera
  13. Barabbas skulle jag vilja läsa om! Och Selma håller alltid för omläsning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Både Lagerkvist och Lagerlöf hade den goda smaken att skriva romaner som inte var så fruktansvärt omfångsrika, så det är inte så jobbigt att smyga in en av deras böcker för omläsning ibland.

      Radera