1968

Titel: 1968
Författare: Jan Guillou
Förlag: Piratförlaget (2017)
Antal sidor: 440

1968 är ett av 1900-talets mest mytomspunna årtal. Protesterna mot Vietnamkriget i både USA och Västeuropa skapade en vänstervåg som dominerade både politiken och kulturen. Eric Letang är färdigutbildad jurist och brinnande aktiv i politiken. Som ung notarie på den beryktade advokatfirman Henning Sjöstrand tvingas han gång på gång ta ställning till hur juridiken kan användas till både gott och ont. Hans första stora mål för honom ut i Europa den heta sommar när de röda fanorna dominerar gatorna i Paris och när socialism med mänskligt ansikte går under i Prag. Men den vänsterradikala vågen kommer att än mer splittra familjen Lauritzen mellan de yngre som anser att det är rätt att göra uppror och de äldre som vidhåller att äganderätten står över allt annat.

1968 är den sjunde delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. En romansvit som jag hyllat flera gånger på den här bloggen, men tyvärr håller det senaste delarna inte samma klass som de inledande.

Måhända beror det på att Jan Guillou nu beskriver tidsperioder som han själv har upplevt. Det känns som att han skriver om sina egna upplevelser, och då blir det inte samma litterära känsla som i de första delarna, där han kunde fabulera friare.

I 1968 är det många grupper som Guillou kan spy galla över, därför att deras politiska uppfattningar inte överensstämmer med hans. Det är högerpartister, liberaler, trotskister, maoister, moskvatrogna vpk:are med flera. Han tycks njuta av att framställa dem som osedvanligt korkade, och det känns som om han passar på att göra upp med sina spöken från det förflutna. Hur han beskriver polisen ska vi bara inte tala om. Precis som bokens huvudperson Eric Letang är han ju en franskättad överklassperson med vänsteråsikter, men givetvis måste det vara "rätt" vänster. Vilken vänster som är rätt i Guillous ögon framgår dock inte.

Detta betyder dock inte att boken är ointressant. Jan Guillou ger i romanens form en hel del information om stämningarna inom den svenska vänstern det år som kommit att definiera många av dem som var revolutionsromantiker vid den tiden. För dem som inte tillhörde ytterkantsvänstern har årtalet inte alls samma betydelse.

Men det hade varit att föredra, om författaren kunnat hålla en viss distans till ämnet. Huvudpersonen möter till och med Erik Ponti, som ju är Jan Guillous alter ego i många av hans tidigare böcker. Och jo då, både Erik Letang och Erik Ponti hade varit elever på internatskolan Solbacka, som Guillou skrivit om i Ondskan.

Självkritiska författare låter någon eller några andra läsa manuset innan det går i tryck. Jag är inte säker på att Guillou gör detta. Jag har hittat åtminstone tre direkta felaktigheter, som borde vara pinsamma för författaren:

1. I boken nämns Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien. Enligt Guillou var DDR ett av länderna som anföll Tjeckoslovakien. Detta är fel. DDR var inte med.
2. Den senegalesiske presidenten och poeten Léopold Sédar Senghor omtalas i boken. Det sägs att han tillhörde Franska Akademien. Men det gjorde han inte 1968. Han invaldes 1983.
3. Vid ett samtal i boken sägs att man numera inte ska använda ordet neger om USA:s svarta, utan istället afroamerikaner. Men termen afroamerikaner introducerades inte förrän 1988.

Boken är intressant och lättläst, men om författaren hade kunnat närma sig ämnet med lite mer ödmjukhet hade boken kunnat bli bättre.

I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 8: En bok med en siffra i titeln. (Den har ju till och med fyra siffror i titeln.)