Tisdagstrion: Öar

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat öar. Här följer min trio:

Det känns väldigt naturligt att inleda med Robin Crusoe av Daniel Defoe.
Boken skrevs i början av 1700-talet, vilket gör att värderingarna givetvis är annorlunda än våra. Det stör mig inte att man talar om negrer eller att det handlas med slavar, för det är ett historiskt faktum. Däremot är det lustigt vilken okunnighet om andra världsdelar och andra folk som rådde. När Robinson Crusoe är ombord på ett skepp som seglar nära den afrikanska kusten, så är han rädd för lejonen och tigrarna. Men det finns inga tigrar i Afrika! Sådant kan jag småle åt. Värre tycker jag det är att man på fullt allvar menade att det fanns vilda människor. Vad karaktäriserar egentligen en vilde? Han han inte har så mycket kläder på sig och att han lever i samklang med naturen? Jag undrar vad Daniel Defoe skulle ha tänkt om han sett hur lite kläder européer har på sig på badstränderna. Dessutom tycks alla dessa "vildar" vara kannibaler. Visst har det förekommit kannibalism på olika håll i världen (och finns eventuellt på något håll än idag), men att det skulle vara ett kalasande hela tiden på människor stämmer inte. Men denna syn hängde väl ihop med tanken att människor kunde vara vilda.
Något som slog mig när jag läste boken var att den bitvis var mycket tråkigare än jag hade föreställt mig. Det är inte så där fruktansvärt intressant att veta exakt hur mycket havre Robinson Crusoe planterar eller hur mycket olika saker är värda i brasiliansk valuta. Boken hade vunnit på att någon lektör hade skurit bort onödiga passager. Men det fanns kanske inte några lektörer i början på 1700-talet.

Det stora spelet av Jeffrey Archer utspelar sig i Storbritannien, och Storbritannien är en ö.
Det engelska parlamentet är den civiliserade fasaden bak vilken en hänsynslös maktkamp utspelas. Den står mellan tre äregiriga unga män, alla brinnande av lust att erövra den politiska makten. Till slut en dag, ska en av dem kallas till Buckingham Palace för att motta utnämningen till premiärminister. En dag, en av dem...
Sammanvägda med de äregiriga politikernas liv är deras kvinnor. Deras drömmar och männens ambitioner går inte alltid ihop. Ofta blir smärtsamma uppgörelser följden. Lojaliteten sätts på hårda prov...
Jeffrey Archer har stor kunskap om hur arbetet i parlamentet fungerar. Han var nämligen ledamot av underhuset 1969-74.
Boken är skriven 1984 och utspelar sig 1964-91. De senare åren är således fiktiva och läser man den idag märker man att den inte var profetisk. Händelserna i boken blev aldrig verklighet. Men det har ingen som helst betydelse för upplevelsen av boken. Det som är intressant är att följa hur tre män, alla invalda i underhuset 1964, har som sitt stora mål i livet att bli premiärminister. Åtminstone en av dem gör vad som helst för att nå dit. Ändamålet får helga medlen. För den som förundras över vad som händer i det politiska livet i Storbritannien idag är boken riktigt intressant och dessutom lättläst och underhållande.
Jeffrey Archer är en intressant person på många sätt. 1985-86 var han vice ordförande i det konservativa partiet. 1992 blev han ledamot av överhuset. 2001-03 satt han i fängelse. Bara en sån sak...

Nobelpristagaren William Goldings berömda roman Flugornas herre kan vid första påseendet tyckas vara en ungdomsroman. En grupp unga engelska pojkar har under brinnande krig hamnat på en obebodd söderhavsö. Där finns mat i överflöd, solen skiner mest hela tiden och de kan leka och bada. De kan även gå på upptäcktsfärder på ön. Ett äventyr i en paradisisk miljö.
I början fungerar allt bra. De håller möten för att diskutera vad de ska göra och de upprättar regler för vem som ska få tala, så att de inte talar i mun på varandra. Men snart förändras allt. Det är en förändring som kommer långsamt. Två pojkar är rivaler om ledarskapet. Den ene försöker upprätthålla ordningen, men den andre utmanar honom ständigt. Snart är det en kamp på liv och död.
Romanen är misantropisk. Hur stark är egentligen det vi kallar civilisation? När inga vuxna finns, krackelerar civilisationen och mänsklighetens grymmaste sidor kommer fram hos dessa barn. De blir "vildar". (Jag ogillar starkt idén att vissa grupper av människor skulle vara "vilda", men får motvilligt acceptera bokens tänkesätt.) Och om vi ska vara ärliga har vi under 1900-talet och även på 2000-talet fått se många exempel på hur lätt det är för karismatiska ledare att få sina följare att begå de mest bestialiska brott. Nazityskland, Sovjetunionen under Stalintiden, Kina under Mao, Pol Pot-regimen i Kambodja, IS-kalifatet är bara alltför tydliga bevis på detta.
Det är sålunda en mycket negativ bild av mänskligheten som William Golding tecknar i sin roman. Det är en bok som väcker tankar, och som alla borde läsa.