Tisdagstrion: Siffra i titeln

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat siffra i titeln. Dem jag hittade har flera siffror i titeln, men det gör väl inget antar jag ;) Här följer min trio:

Författaren Sofie Sarenbrant var en ny bekantskap för mig. Avdelning 73 är det fjärde fristående boken om kriminalinspektör Anna Ström. I den här boken vaknar hon på sjukhus efter fem månader i koma. Det sista hon minns är att hon lämnade sin fyra veckor gamla dotter och åkte till stallet för att rida. Under Emmas frånvaro har hennes sambos förra flickvän tagit på sig rollen som ny mamma. En uppgift hon trivs alltför väl med. Emma försöker febrilt tvinga fram minnen av ridolyckan och blir alltmer övertygad om att ett brott har begåtts. Men vem skulle vilja henne något illa? Så länge Emma befinner sig på intensiven är säkerheten rigorös, men när hon flyttas till avdelning 73 kan vem som helst komma henne nära. 
En sak som är bra med boken är att det är synnerligen korta kapitel. Det gör att det blir lättare att hoppa mellan olika perspektiv. Dessutom kan jag, när jag blir pömsig på kvällen säga till mig själv: Bara ett kapitel till! Snälla!
Trots detta är jag inte 100-procentigt nöjd med boken. Ibland känns texten lite platt och banal och det gäller även personerna. Motivet till de saker som händer känns också lite krystade. När trådarna ska bindas ihop i slutkapitlet, känner jag att det gick lite för snabbt.

1968 är den sjunde delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. En romansvit som jag hyllat flera gånger på den här bloggen, men tyvärr håller det senaste delarna inte samma klass som de inledande.

Måhända beror det på att Jan Guillou nu beskriver tidsperioder som han själv har upplevt. Det känns som att han skriver om sina egna upplevelser, och då blir det inte samma litterära känsla som i de första delarna, där han kunde fabulera friare.

I 1968 är det många grupper som Guillou kan spy galla över, därför att deras politiska uppfattningar inte överensstämmer med hans. Det är högerpartister, liberaler, trotskister, maoister, moskvatrogna vpk:are med flera. Han tycks njuta av att framställa dem som osedvanligt korkade, och det känns som om han passar på att göra upp med sina spöken från det förflutna. Hur han beskriver polisen ska vi bara inte tala om. Precis som bokens huvudperson Eric Letang är han ju en franskättad överklassperson med vänsteråsikter, men givetvis måste det vara "rätt" vänster. Vilken vänster som är rätt i Guillous ögon framgår dock inte.
Detta betyder dock inte att boken är ointressant. Jan Guillou ger i romanens form en hel del information om stämningarna inom den svenska vänstern det år som kommit att definiera många av dem som var revolutionsromantiker vid den tiden. För dem som inte tillhörde ytterkantsvänstern har årtalet inte alls samma betydelse.
Men det hade varit att föredra, om författaren kunnat hålla en viss distans till ämnet. Huvudpersonen möter till och med Erik Ponti, som ju är Jan Guillous alter ego i många av hans tidigare böcker. Och jo då, både Erik Letang och Erik Ponti hade varit elever på internatskolan Solbacka, som Guillou skrivit om i Ondskan.
Självkritiska författare låter någon eller några andra läsa manuset innan det går i tryck. Jag är inte säker på att Guillou gör detta. Jag har hittat åtminstone tre direkta felaktigheter, som borde vara pinsamma för författaren:
1. I boken nämns Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien. Enligt Guillou var DDR ett av länderna som anföll Tjeckoslovakien. Detta är fel. DDR var inte med.
2. Den senegalesiske presidenten och poeten Léopold Sédar Senghor omtalas i boken. Det sägs att han tillhörde Franska Akademien. Men det gjorde han inte 1968. Han invaldes 1983.
3. Vid ett samtal i boken sägs att man numera inte ska använda ordet neger om USA:s svarta, utan istället afroamerikaner. Men termen afroamerikaner introducerades inte förrän 1988.
Boken är intressant och lättläst, men om författaren hade kunnat närma sig ämnet med lite mer ödmjukhet hade boken kunnat bli bättre.

Ibland, i vardagen, får man förmånen att känna tacksamhet. En sådan tacksamhet kände jag när jag läste Niklas Natt och Dags debutroman 1793. Om detta är hans förstlingsverk, vad månde han inte kunna prestera i framtiden?
Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Den nye kungen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.
Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstaden avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.
Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.
Det är ingen självklarhet att en berättelse om ett fiktivt mordfall, som författaren placerar drygt två sekler bakåt i tiden, ska bli intressant och läsvärd. Natt och Dag lyckas med detta. Dels därför att själva mordhistorien är väl berättad, dels därför att han beskriver ett Stockholm med dess människor på ett sätt och med ett språk som känns trovärdigt.
Vid något tillfälle har han, vilket han nämner i efterordet, lagt till en byggnad som då ännu inte uppförts, men det var gjort för att skapa en än bättre berättelse och här får man hänvisa till varje skönlitterär författares rätt att forma verkligheten efter romanens idé.
Jag har lärt mig en hel del under läsandet. Inte kände då jag till de "paltar" och "korvar" som bevakade huvudstadens gator på ett sätt som oftast drabbade dem som stod längst ner på samhällsstegen. Inte heller kände jag till Fatburen, en sjö som fanns på Södermalm ända till 1850. Ibland har jag googlat saker som författaren skriver om och nästan alltid funnit att de varit korrekt beskrivna. Den grevliga ätten Balk som finns med i romanen har dock inte existerat. Sannolikt därför att författaren inte velat utpeka en specifik adelsätt. (Niklas Natt och Dag tillhör för övrigt Sveriges äldsta nu levande adelsätt.)
Romanen 1793 är en mycket välskriven och läsvärd roman, som av Svenska Deckarakademin utsågs till 2017 års bästa deckardebut.