Tisdagstrion: Bara ett ord i titeln

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat bara ett ord i titeln. Här följer min trio: 

Avien av Maria Wälsäter är en bok som jag köpte på Värmlands Bokfestival 2018. Det är en fantasyroman och det är sannerligen inte en genre jag brukar hämta böcker ur. Ett tag funderade jag på om det möjligen var den första fantasyromanen jag läste, men så kom jag på att jag för minst 15 år sedan läste första boken om Harry Potter. Fast egentligen kanske jag läst andra böcker som skulle kunna räknas som fantasy, även om de har placerats i ett annat fack. Som barn läste jag Astrid Lindgrens Mio min Mio. Nog skulle väl den kunna räknas som fantasy, även om den traditionellt "bara" anses vara en saga.
När jag började läsa boken fastnade jag direkt för den. Maria Wälsäter skapar en alldeles egen värld där dorier och elysier ligger i fejd med varandra sedan urminnes tider. Boken är välskriven och samtidigt lättläst. Det är en sådan roman där jag, sedan jag bestämt mig för att bara läsa ett kapitel, plötsligt finner mig läsa ytterligare ett. Och sedan ytterligare ett.
Jag bryr mig verkligen om hur det ska gå för Isondra, Gabriel, Alexander, Benjamin och de andra karaktärerna, vilket är ett gott betyg. Det finns väl inget värre än när man känner likgiltighet för vad som ska ske i en bok.
I Elysien har människorna kunskaper och krafter som inte hör till de vanliga. De utgår från de fyra elementen eld, vatten, jord och luft. Även här lyckas författaren skapa en trovärdighet så länge man accepterar att man befinner sig i det speciella universum som en sådan här roman utgör. Ett extra plus för omslaget som jag tycker är riktigt fint.
Miljöbeskrivningar är inte något som jag brukar efterfråga i böcker. De blir i mitt tycke ofta långa transportsträckor. Men i Avien skulle jag ibland ha velat veta lite mer. Vi befinner oss i palats uppe i ekar och då skulle jag vilja veta om eken är enorm eller människorna pyttesmå. Djuren lyser för det mesta med sin frånvaro. Om jag inte minns helt fel är det bara två djur, förutom fjärilar, som omnämns - giftskuggorna och ett välsmakande djur som jag nu inte minns namnet på. Där skulle jag gärna ha velat få dessa mystiska djur beskrivna lite närmare.
Ibland hänger jag inte riktigt med på hur elysierna organiserar sitt samhälle. Vad är egentligen Brödraskapet och hur kan landets kronprins tillhöra denna organisation, men vara underställd dess kapten? Jag vill veta mer.
Att jag efterfrågar mer bakgrund till olika företeelser i boken ska dock inte ses som något negativt. Det visar att romanen har väckt intresse och nyfikenhet hos mig.

Björnstad av Fredrik Backman handlar om det fiktiva lilla samhället Björnstad, där alla lever för ishockeyn. Inget är viktigare än att juniorlaget vinner det stora mästerskapet, för då kommer den lilla orten att få ett idrottsgymnasium, A-laget ska gå mot en lysande framtid, företagen kommer att tjäna pengar... Ingenting får stoppa detta. I hockeyklubben är man lojal. Högt i tak men tjocka väggar säger man. Händer det något sköts det internt.
Men så händer något som inte går att hålla hemligt. Då sätts lojaliteten på spel. Är alla verkligen beredda att göra allt för laget, även om det innebär att skyla över ett svårt brott?
Jag tyckte verkligen om den här boken. Den grep tag om mig på ett sätt som få böcker kan göra. Kanske för att mycket i boken känns äkta. Visst finns det tillfällen när jag kan bli förvånad. Ibland säger femtonåringar saker som är så kloka att det är svårt att tänka sig att det skulle vara verkligt, men det gör inget. Det är en bok som bubblar av kärlek, hat, våld, kamratskap, lojalitet och svek.
Jag tyckte mycket om Backmans tre första böcker. Men även den som inte föll för vare sig Ove, mormor eller Britt-Marie bör söka rätt på Björnstad, för det är en bok att läsa och begrunda.

Synd. Det är sent 1800-tal. I den värmländska socknen Frykeboda mördas klockaren, tillika poststationsföreståndaren, mördad. Någon har uppenbarligen brutit mot femte budordet: Du skall icke dräpa. Men det visar sig att det finns fler synder att bekänna.

Detta är uppföljaren till Skam. På nytt får vi följa länsmannen Nathanael Efraimsson och fjärdingsmannen Alfred Karlsson i deras arbete med att försöka få tag i gärningsmannen.

Även denna gång bygger historien på ett autentiskt svenskt rättsfall, men platser och personer är ändrade och upplösningen blir en annan.