Ikväll var det författarafton i församlingshemmet i Östra Ämtervik. (Det är förresten på Östra Ämterviks kyrkogård som Selma Lagerlöf ligger begravd.) Arrangörer var Värmländska Författarsällskapet och Föreningen Värmlandslitteratur.
Och undertecknad fick möjlighet att berätta om Morden i Frykeboda. Skam och Synd finns utgivna och den tredje, Morden på Ekenäs, kommer i slutet av året eller i början av 2024.
Titel: Pensionatet
Författare: Karina Johansson
Förlag: Bokfabriken (2023)
Antal sidor: 301
Alexa Vinder driver familjeföretaget Ingrids pensionat med stor framgång. Stressade stadsbor kommer dit för att tillbringa några dagar i en vilsam miljö med gemensamma aktiviteter och måltider på gammaldags vis. När bysnickaren Robin dyker upp med kreativa idéer får Alexa både ny livsenergi och fjärilar i magen. Men när pensionatets ena städerska anklagas för stöld och därefter blir mördad vänds allt upp och ned. När också kökschefen hittas död börjar avbokningarna strömma in. Företaget riskerar gå omkull och Alexa inser att hon snabbt måste hjälpa polisen att hitta mördaren.
Karina Johansson från Sunne har skrivit flera mysdeckare i Sunnemiljö. Med Pensionatet inleder hon en ny serie. Läsarna kommer att få följa den excentriska Värmlandsfamiljen Vinder.
Som vanligt utspelar sig alltså boken i Sunne. Den som känner till kommunen känner igen sig i beskrivningarna, även om författaren ibland lägger till en och annan byggnad. Ingrids pensionat torde vara en av de byggnader som Karina Johansson låtit uppföra.
För pensionatsägaren Alexa Vinder hotar katastrofen när två av de anställda mördas inte långt före midsommar. Det är inte underligt om gästerna tvekar att bo på ett pensionat där personalen möts av ond bråd död. Är det någon som vill sabotera för Alexa och hennes företag eller finns det andra motiv?
I persongalleriet finns en och annan mindre trevlig person som kan tänkas hysa agg mot människor i sin omgivning. Ibland blir kanske karaktärerna lite platta; vissa är goda och tänker vackra tankar om sina medmänniskor medan andra ser snett mot de flesta i sin omgivning. Men sammantaget är det en trevlig roman, trots mördandet, och det ska bli intressant att följa familjen Vinder i kommande böcker.
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter De rättrådiga och är skriven av Tinna Lindberg.
Diplomaten Linnea Bielke ska inom kort sin första ambassadörstjänst och ser fram emot sitt nya liv i Kongo-Konshasa. Under den förberedande tiden på UD gör hon ett fynd: Hon hittar dokument med ett okänt vittnesmål om flygkraschen i dåvarande Nordrhodesia 1961, där FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom. Kort efter avslöjandet försvinner dokumenten spårlöst från Linneas tjänsterum. Hennes ambassadörstjänst dras tillbaka och det är uppenbart att någon försöker svartmåla henne. Med hjälp av Barbro Christensen, regeringens utredare i Dag Hammarskjöld-fallet, och vännen och journalisten Mia Holmström börjar hon nysta i vem som vill sätta stopp för hennes karriär.
Smakbiten är hämtad från sidan 15:
Elias mun såg ut att röra sig i ultrarapid. Hon försökte fokusera på hans ansikte men det var som att det långsamt löstes upp i konturerna. Linnea kände hur hela rummet började snurra. Det sista hon uppfattade var ljudet av champagneglaset som for ur hennes hand och krossades mot golvet.
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från De rättrådiga av Tinna Lindberg.
Hon skulle aldrig glömma sekunderna av ångest innan hon förstod att det inte var hon som var död.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!
Bokpaketet som kom idag har förvisso inte färdats från Island, men författaren är islänning. Boken heter Blodrött hav och är skriven av Lilja Sigurðardóttir. Den är utgiven av Modernista. Det är andra delen i Áróra-serien.
Helgfråga från Mias bokhörna. Nu är det dags för Helgfrågan Sommaredition, där vi får svara på samma fråga veckorna 28-33. Helgfrågan lyder:
Tipsa om en bok, en film, ett utflyktsmål, en tv-serie, en teater, en maträtt eller något annat skoj.
Något besök blir det inte för mig i år. Jag har bara varit där ett par gånger, men jag skulle gärna vilja återkomma. Och jag rekommenderar verkligen ett besök. Det erbjuds nog både kolbullar och motti (nävgröt) med fläsk.
Det är aldrig för sent att börja på nytt, aldrig för sent att vara lycklig. (Jane Fonda)
Värmländska FörfattarSällskapet 2023
FÖRFATTARKVÄLL Kulturveckan i Sunne
Måndag 31 juli 19.00 Församlingshemmet Östra Ämtervik
Varmt välkomna till en
härlig författarkväll med fika
Jessica Eriksson och Stefan Holm hälsar välkomna, Jessica informerar kort
om Värmländska Författarsällskapet
Stefan Holm intervjuar Karina Johansson
Karina Johansson berättar om sin nyutgivna bok ”Pensionatet”
Robert Warholm berättar om ”Morden i Frykeboda”
Musikunderhållning av Rune Blidh
20.10-20.30 Fika
Jessica Eriksson intervjuar Sofia Sköld
Sofia Sköld skildrar sin väg från författardrömmar till utgivning
Stefan Holm intervjuar Mikael Skalstad
Mikael Skalstad om HUMLEGULD – minnen och möten längs vägen
Avslutning ca 21.10
Entré: 100 kr
Församlingshemmet i
Östra Ämtervik
Arrangör: Värmländska
författarsällskapet och Östra Ämterviks församling, Sunne Pastorat
https://www.kulturveckanisunne.se/program
K
Titel: Den stående klockan
Originalets titel: Die stehende Uhr
Författare: Hanna Johansen
Förlag: Norstedts (1981)
Antal sidor: 173
Klockan har stannat. Från tåget där hon sitter kan den kvinnliga passageraren se klockan mitt ute i landskapet. Vart går tåget? Rör det sig framåt eller står det stilla? Evigt samma landskap. Evigt samma trista nedsnöade järnvägsstationer... I sin debutroman Den stående klockan har Hanna Johansen konsekvent genomfört ett litterärt experiment. Hennes roman har av många tyska kritiker hälsats som en händelse, en öppning mot någonting nytt inom den tyska prosan.
Jag har ingen aning om varifrån jag fått Den stående klockan av Hanna Johansen. Plötsligt dök den upp i bokhyllan. Och där hade den gärna kunnat förbli. En märklig historia, som inte gav mig det minsta.
Den där kvinnliga passageraren betraktar medpassagerarna och stationerna som tåget passerar, men hennes reflektioner är bara konstiga. Det är mest dravel. Här ett exempel:
En grottmänniska av vitaktig, antagligen vit hudfärg stiger in i min kupé. Mitt hjärta stannar: hur kommer jag fram till påståendet att det är min kupé? Den är den kupé jag sitter i, alltså i bästa fall den här kupén och inte den där. Grammatiken skiljer på det, och jag skiljer inte på det, hur är det möjligt? Efter det han har stigit in finner jag inte ordet, rättare sagt, jag vill inte finna det, och jag vet redan hur det nu borde heta och det värjer jag mig mot. Vår kupé borde det heta. Och detta motsäger varje erfarenhet eller om inte varje, så dock de erfarenheter som jag är beredd att göra under de givna omständigheterna.
Den här boken är inte värd mödan det innebär att läsa den. Jag förstår inte varför den över huvud taget gavs ut.
