En smakebit på söndag - Blot

Dags för en smakebit på söndagen igen. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu är Håkan Östlundhs kriminalroman Blot. 

Blot är den fjärde delen i Håkan Östlundhs uppmärksammade serie om kriminalpolisen Fredrik Broman, men det är den första jag läser. Här har Fredrik Broman fått en svår skallskada och ingen vet om han kommer att klara sig. Smakbiten är hämtad från prologen:

Han svävade i mörker, gungade viktlös i något som var mer än natt.  Världen hade ingen början, inget slut. Den kompakta svärtan var kanske just ingenting. Ändå var han där, medveten om att han rörde sig, vaggades fram genom rummet. Eller genom intet.
Var det en nära döden-upplevelse? Var det så här det var att balansera på gränsen mellan liv och död, ett ingenmansland där man är varken det ena eller det andra? Var han rentav död? Det var inte obehagligt, gjorde inte ont, kändes över huvud taget inte om man bortsåg från förnimmelsen av att vaggas i en stor, svart rymd. Om vaggandet upphörde, skulle han sluta existera då? Var den gungande rörelsen livet? Det sista av livet? Men han tänkte. Om han tänkte måste han ju leva. Var det inte så? När han försökte fånga in vad han tänkte på insåg han snart att han inte tänkte på något annat än den gungande rörelsen. Kunde det ens räknas som en tanke? Fanns det inget mer, inga andra tankar som var han? Han försökte, försökte... men hur försöker man? Det var omöjligt. Det fanns inget annat än natten och rörelsen.