Tisdagstrion: SOL

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat SOL (en boktitel eller författare på varje bokstav). Här är min trio:

Skampärlorna av Aline Lilja Gladh.

Örbyhus syfabrik står i brand. William Silvergran står handfallen när hans fars livsverk går upp i rök. När polisens tekniker går in möts de av en obehaglig överraskning. I det som en gång varit fabriksägarens kontor hittas gamla mänskliga kvarlevor, gömda i ett lönnfack. Familjen Silvergran sluter sig och är inte till någon större hjälp i utredningen. Och när den lokala polisen tycks mer upptagen av att hantera redlösa semesterfirare i den rådande värmeböljan än av upptäckten på syfabriken, kan kommissariens syster, Lo Karlberg, inte låta bli att på egen hand börja snoka i det mystiska fallet. Samtidigt blåser det upp till storm när hennes ex, den lokala gängledaren Conny, återvänder för att ta tillbaka det som är hans.
Jag tycker att Skampärlorna är en lysande spänningsroman.

Och varje morgon blir vägen hem längre och längre är en fin liten bok. Fredrik Backman låter oss möta en gammal man, som märker att han steg för steg glider in i demensens glömska. Ljuset i hans liv är sonsonen Noah; en pojke som betyder så mycket för honom att det inte räcker att kalla honom Noah. Nej, dubbelt upp ska det vara och den gamle mannen kallar därför pojken för Noahnoah.
Det är en sorg för mannen, när han fortfarande är medveten om att demensen tilltar, att han inte kommer att kunna vara samme farfar. Det är ju så att när en människa är tillräckligt dement, så är hon inte medveten om det. Mot slutet blandar han ihop sonen och sonsonen. Han förstår inte att sonen numera är en vuxen man.

Lundens hjärta av Linda Edgarsson är den fristående uppföljaren till hennes debutroman Där vassen viker. Vi befinner oss i Småland i början av 1900-talet.

Det är inte så där fattigt och eländigt som i Vilhelm Mobergs böcker (som jag i och för sig tycker mycket om), men nog finns stenarna kvar i den småländska jorden.

Att vara torpare var inte lätt, och den som hade ett lite bättre jordbruk hade lätt att se ner på dem som befann sig ett pinnhål lägre, trots att de alla likt Adam fick tjäna sitt bröd i sitt anletes svett.

Linda Edgarssons debutroman var riktigt bra och därför var mina förväntningar högt ställda. Jag får säga att hon inte gjorde mig besviken. Författaren är bra på att skapa intressanta personporträtt samtidigt som man får sig en god portion av det samhälle våra förfäder levde och verkade i för bara ett drygt sekel sedan.

I romanen får vi många av de mänskliga känslorna presenterade för oss. Här finns kärlek, kättja, avund, hat, lögn och bedrägeri. Blandningen är det som gör Lundens hjärta till en läsvärd bok.

Titeln för tanken till gamla pigromaner, men denna bok är så mycket mer. Slutet är överraskande och känns som en cliff-hanger. Det får mig att undra om Linda Edgarsson möjligen har tänkt sig en fortsättning.

Detta var den sista tisdagstrion på ett tag, för nu går Ugglan på semester. Jag hoppas att hon tar upp tråden igen efter semestern.