Tematrio - Saker som är mjuka

Dags för Lyrans tematrio igen. Den här gången är temat saker som är mjuka. Så här skriver Lyran: Jag har köpt en del kuddar och filtar den senaste tiden och började fundera över saker om är mjuka. Och i vilka titlar hittar man sånt. Temat för denna vecka blir således ett ni kan tolka lite som ni vill. Berätta om texter som har någon mjuk sak i titeln!

Det här var inte så enkelt inte. Men desto roligare att fundera!

Katter är ju mjuka, så jag börjar med James Bowens Gatukatten Bob.
Boken beskriver ett mycket annorlunda människoöde (och kattöde). Gatumusikern James Bowen har fått en träningslägenhet medan han försöker bli av med sitt drogberoende. Då träffar han på en skadad, röd gatukatt, som fullständigt förändrar hans liv.
Han ger katten namnet Bob. Katten visar sig vara osedvanligt intelligent och snart är de båda oskiljaktiga. James tar hand om Bob, och detta att han för första gången är ansvarig för någon annans välbefinnande gör att han blir mer motiverad än någonsin att reda upp sitt liv.
Livet är inte lätt för James, för han har hela tiden kravet på sig att varje dag få ihop pengar för att klara överlevnaden för sig själv och Bob.
James Bowen skriver sålunda om sitt eget liv tillsammans med Bob, och det är en både roande och rörande berättelse.
James Bowen själv står sålunda som författare, men jag tycker det bör nämnas att han haft hjälp av författaren Garry Jenkins att få det till en sammanhängande berättelse, vilket han också nämner i efterordet.
Gatukatten Bob är en lättläst bok, som är mysig att läsa. Rekommenderas till den som vill ha en bok som på en gång är lättsam och behandlar faktiska sociala problem.

Något annat som är mjukt är snö.
Flickan med snö i håret är en deckare av Ninni Schulman. Trevligt nog utspelar den sig i Värmland, närmare bestämt i Hagfors.
En flicka skjuts ihjäl redan i inledningskapitlet och en annan flicka försvinner under märkliga omständigheter. I boken följer vi framför allt journalisten Magdalena, som just flyttat tillbaka till Hagfors från Stockholm, men också de lokala poliserna i deras arbete.
Någon gastkramande spänning är det inte, men boken är trevligt skriven och jag kände mig till slut riktigt bekant med huvudpersonerna. 

Nu blir det kanske lite långsökt, men pölsa är väl mjukt och lätttuggat? Därför får det bli Torgny Lindgrens roman med just namnet Pölsan.
Pölsan är, i likhet med flera andra av Torgny Lindgrens romaner, underfundig. En äldre man skriver klart en notis (måste vara världens längsta notis) som han avbröt skrivandet av flera decennier tidigare. Där får vi, bland annat, följa två mäns synnerligen ovetenskapliga utforskande av skillnaderna mellan pölsa i olika bygder.
En märklig bok, men ändå smått fängslande.