The Tenth Day of Christmas

Ugglan & bokens  utmaning som utgår från den engelska ramsan The Twelve Days of Christmas fortsätter. Varje dag från juldagen får vi en uppgift kopplad till ramsans tolv delar.

Den tionde versen lyder:
On the ninth day of Christmas,
my true love sent to me
Ten lords a-leaping
(Nine ladies dancing
Eight maids a-milking,
Seven swans a-swimming
Six geese a-laying,
Five golden rings,
Four Calling birds,

Three French hens,
Two turtle doves

and a partridge in a pear tree.)

Dagens utmaning lyder:
Temat för The Tenth Day of Christmas blir därför herremän/män och att hoppa. Uppgiften för dig som vill vara med är alltså att tipsa om en bok på ett av dessa teman, antingen i bokens titel eller innehåll.

Jag hade flera att välja på. Bland dem jag funderade på fanns Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar och Theodor Kallifatides' Lustarnas herre. Men till slut fastnade jag för Jan Guillous Dandy, som är andra delen i romansviten Det stora århundradet.

När jag läst Brobyggarna, som är romansvitens första del, undrade jag vart Sverre tog vägen och jag funderade över om han möjligen skulle dyka upp i bok nummer två, och det gjorde han. Vi får följa Sverre i England, där han lever tillsammans med sin pojkvän, den trettonde earlen av Manningham, som han träffat under studietiden i Dresden.
Sverre visar sig vara en synnerligen begåvad konstnär och han umgås med konstnärsandar, som har en för sin tid mycket frigjord syn på sexualiteten. Det har dock inte Sverre, som är absolut trogen mot sin man.
Deras värld slås dock sönder av första världskriget. Plötsligt är det synnerligen misstänkt att ha en tysk examen. Dessutom är homosexualitet närmast att ses som landsförräderi.
Jan Guilliou skriver på ett sätt som gör att jag sväljer alla historier i boken med hull och hår. När jag läst färdigt boken kommer jag på mig själv med att vara upprörd över händelserna i slutet av boken, och jag blir tvungen att säga åt mig själv att det faktiskt "bara" är en roman. Romanfigurerna är uppdiktade. Men att jag känner på det viset får väl ändå ses som ett bevis för Guillous storhet som författare.
Om hundra år kommer ingen att minnas böckerna om Carl Hamilton, och jag är inte säker på att böckerna om Arn Magnusson överlever också. Men jag kan mycket väl tänka mig att Det stora århundradet kommer att tillhöra de litterära klassikerna.