En smakebit på søndag - Sly

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Sly och är skriven av Sara Strömberg.  

Hösten river i Åre. Trots att turisterna ännu glittrar på lyxrestaurangerna har lokalbefolkningen börjat planera för jakten och mörkret... Ovanpå en igenbommad tågstation bor den avdankade lokalredaktören Vera Bergström. Hon sover med en älgstudsare under sängen och brottas med såväl ständiga klimakterieblödningar som med livet som aldrig blev. När en kvinna hittas mördad i skogarna på Åreskutans baksida tar hon motvilligt på sig uppdraget att skriva ett reportage om bybornas rädsla. Men längs vägen blir hon allt mer besatt av att ta reda på vem offret var, vem som mördat henne - och varför. Det dröjer inte länge förrän Vera själv är i fara.

Smakbiten är hämtad från sidan 11:

"Jag och två till åkte dit, men vi kunde då inte hitta något."

"Varför åkte inte blindsillarna själva?"

"Polisen? De hade ett ärende tjugo mil bort som jag förstod."

Thomas sköt upp kepsen längre bak på huvudet.

Jag nickade. Tänkte på orden som stod nedklottrade på bergväggen ett par mil efter Åre. Här slutar lagen stod det. Vi stod mitt i det laglösa. Väglösa. Runtomkring var det bara skog och ingen bebyggelse förutom några små grå timmerhus som man måste leta efter om man inte redan kunde stigarna dit.

Veckans mening v. 44

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Sly av Sara Strömberg.

Det finns så mycket sprit och renkorv att vi kan sitta uppe och ljuga en hel vecka i sträck.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!    

Fem en fredag v. 44: Successivt

Fem en fredag kommer från bloggen elisamatilda. Varje vecka ställer Elisa fem frågor. Den här gången kallar hon temat successivt.

1. Vad börjar svårt men blir lättare?
Att gå ner i vikt och sedan hålla vikten. När man verkligen lagt om livsstilen blir det lättare. 

2. Vad är spännande i början men tråkigt i slutet?
Det gäller nog det mesta. Nyhetens behag falnar lätt.

3. Vad är först riktigt gott men smakar värre under tiden du äter?
Pannkaka. Jag gillar verkligen pannkaka, men det blir en ganska tung mättnad. Den fjärde eller femte pannkakan smakar inte alls lika gott.

4. Vad känns jobbigt under tiden du gör det men toppen när du är klar?
Städa.

5. Vad gjorde du snabbt en gång i tiden men numera gör långsamt?
Jag går långsammare nuförtiden. Kan ju bero på stigande ålder, men framför allt beror det nog på den stroke jag hade för ett antal år sedan.

Veckans kulturfråga v. 44

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Linda funderar på om det i första hand är texten eller melodin som gör en bra låt. Veckans kulturfråga lyder: 

Vad fokuserar du på när du lyssnar på musik, melodin eller texten?

Klurig fråga. Jag tror att det beror på. De flesta låtar jag hör på Rix FM är på engelska, och då inser jag ofta att jag missar mycket av texten och då är det melodin som gäller. Med svenska låtar är det annorlunda. Där kan jag ju inte undgå att uppfatta texten (oftast i alla fall) och då är det inte ovanligt att jag sjunger med i texten. Men givetvis måste melodin vara någorlunda vettig.

Understundom känns det barmhärtigt att texten är på engelska. Ta exempelvis Beatles' All my loving. Där finns textraderna:

Close your eyes and I'll kiss you,

Tomorrow I'll miss you.

Sådan hjärta/smärta-text vill jag inte höra på svenska, men jag tycker att All my loving är en bra låt.

Ibland kan det vara svårt att uppfatta texten, även om den är på svenska. Martin Stenmarcks Sjumilakliv har varit en sån låt för mig. Jag kunde inte förstå innebörden i frasen: Jag kan ta en lång stor stark. Jag vet vad en stor stark är. Det har jag beställt många gånger på krogen ;) Men den kan väl inte vara lång? Jag kollade upp texten. Han sjunger: Jag kan ta ett långt hårt straff :)

Dagens visdomsord 2021-11-03

Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke aldrig himlen når. (Kung Claudius i Shakespeares Hamlet)

Ett bokpaket

Det här bokpaketet kom inte som någon överraskning, för det här är en bok som jag har beställt, nämligen Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld. Jag blev intresserad av den när jag läst om den på bokbloggen Tine sin blogg och två dagar senare har jag fått hem den. Det ska bli riktigt spännande att läsa den här boken, fast den får vänta ett tag. Det blir kanske i början av 2022.

Läst i september och oktober

På grund av att min hustru blev sjuk glömde jag helt bort att skriva om lästa böcker i september. Därför slår jag ihop september och oktober. Här är böckerna jag läste i "septober". Nio stycken blev det. Klicka på respektive bok för att komma till recensionen.

Tisdagstrion: Böcker/författare från mina hemtrakter

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker/författare från mina hemtrakter. Jag väljer att lyfta fram tre författare verksamma i Värmland, men inte i min hemkommun Karlstad. Här är min trio:  

Först ut får vara Karina Johansson (f. 1969) från Sunne. Hon arbetar som journalist på Fryksdals-Bygden, men har även hunnit med att skriva ett antal deckare som utspelar sig i Sunnemiljö.

Hon har givit ut fem böcker i den genre som hon själv kallar "mysdeckare". Dessa är Bara en pärla, Utan egen vinning, Ett felsteg eller två, Resan tillbaka och Pengabrevet. I hennes böcker finns ingen polisman som steg för steg löser mordfallet, ingen journalist som kommer sanningen på spåret när hon ska skriva artiklar. Nej, på ett vis kommer själva mordfallen i bakgrunden. Inte så att det är oviktigt vem som är mördaren och varför mordet skedde. Men Karina Johansson lägger tonvikten på personerna i boken. Det är relationerna mellan de medverkande som ger böckerna liv och vi får steg för steg veta mer om dem, och då löses mordfallet så att säga "på köpet".

Tvåa får bli Ninni Schulman (f. 1972). Hon är för all del bosatt i Enskededalen, men många av hennes deckare utspelar sig i Hagfors. Det var i Hagfors som hon började sin bana som journalist, då hon var lokalredaktör för Värmlands Folkblad.

Hagforsserien består av sju böcker. Alla handlar om journalisten Magdalena och poliserna Christer och Petra. Av dessa böcker har jag läst två, nämligen Flickan med snö i håret och Pojken som slutade gråta.

Slutligen Göran Tunström (1937-2000), som växte upp i Sunne. De flesta av hans romaner är på något vis kopplade till den orten.

Han var en produktiv författare. Mest känd är han antagligen för Juloratoriet, för vilken han belönades med Stora Romanpriset och Nordiska rådets litteraturpris.

Romanen Prästungen är också väl värd att läsas. Där skildrar författaren sin uppväxt i Sunne. Göran Tunström var nämligen son till en präst. I boken följer man den unge pojken, som växer upp i den lilla köpingen. En varm och humoristisk skildring, men han berättar även hur allt blir förändrat när fadern dog.

I Sunne finns en gata som heter Tunströms väg. Då levde fortfarande författaren och man brukar inte uppkalla gator efter levande personer. Men kommunen visste på råd. Man sade att gatan var uppkallad efter prästen Tunström.

Göran Tunström var med när gatskylten avtäcktes, och det var faktiskt jag också. Jag arbetade då på lokaltidningen Fryksdals-Bygden.

Edit: Tydligen har de flesta andra som deltar i veckans tisdagstrio valt författare med koppling till den egna hemkommunen och inte ett helt landskap. Då borde jag ha nämnt Inger Sandberg (Spöket Laban, Lilla Anna och Långa farbrorn), Hanna Hellquist (Karlstad Zoologiska) och Staffan Heimersson (som faktiskt är född i Karlstad).

Skampärlorna av Aline Lilja Gladh

Titel: Skampärlorna

Författare: Aline Lilja Gladh

Förlag: Modernista (2021)

Antal sidor: 428 

Örbyhus syfabrik står i brand. William Silvergran står handfallen när hans fars livsverk går upp i rök. När polisens tekniker går in möts de av en obehaglig överraskning. I det som en gång varit fabriksägarens kontor hittas gamla mänskliga kvarlevor, gömda i ett lönnfack. Familjen Silvergran sluter sig och är inte till någon större hjälp i utredningen. Och när den lokala polisen tycks mer upptagen av att hantera redlösa semesterfirare i den rådande värmeböljan än av upptäckten på syfabriken, kan kommissariens syster, Lo Karlberg, inte låta bli att på egen hand börja snoka i det mystiska fallet. Samtidigt blåser det upp till storm när hennes ex, den lokala gängledaren Conny, återvänder för att ta tillbaka det som är hans.

Skampärlorna är den första boken av Aline Lilja Gladh som jag läser. Tydligen är detta den tredje delen i Örbyhusserien som jag inte kände till.

Den här boken var en riktigt trevlig överraskning. Jag har inte hört talas om författaren tidigare, men jag kan nu säga att hon verkligen kan skriva spänningsromaner. För det här var sannerligen en spännande bok med en mycket väl genomarbetad intrig. Större delen av romanen rör sig i bokens nutid, men där finns även kapitel som utspelar sig tidigare, men när jag läser dem vet jag inte hur långt tidigare det är, vilket är en del av författarens plan.

Det finns många frågor att besvara. Varför brann syfabriken? Var branden anlagd? Vad hände med William Silvergrans far och dennes älskarinna, som försvann för många år sedan? Vem var personen vars kvarlevor hittades efter branden? Allt hänger ihop, men hur? 

Skampärlorna är en lysande spänningsroman. Jag ser fram mot att få läsa fler böcker av Aline Lilja Gladh.

En smakebit på søndag - Folk med ångest

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Lesekunst. Boken jag läser heter Folk med ångest och är skriven av Fredrik Backman.  

Folk med ångest är en orimligt stökig komedi om ett gisslandrama på en lägenhetsvisning, där en misslyckad bankrånare låser in sig med en överentusiastisk fastighetsmäklare, två bittra Ikea-missbrukare, en elak mångmiljonär, en sorgsen tant, en höggravid kvinna, en jobbig jävel och ett kaninhuvud. Till slut ger rånaren upp och släpper alla i gisslan, men när polisen stormar lägenheten är den ... tom. I en serie dysfunktionella vittnesförhör efteråt får vi höra allas version av vad som egentligen hände, varpå ett klassiskt pusselmysterium utvecklar sig kring frågorna: Hur lyckades rånaren fly? Varför är alla så arga? Och vad är det egentligen för FEL på folk nuförtiden?

Smakbiten är hämtad från sidan 5;

Det här är en historia om många saker, men allra mest om idioter. Det ska därför sägas nu direkt att det alltid är väldigt enkelt att idiotförklara andra människor, men bara om man glömmer bort att det nästan alltid är idiotiskt svårt att vara människa. Speciellt om man har andra människor som man försöker vara en någorlunda bra människa för.

För det är så obegripligt mycket varje människa förväntas klara av hela tiden nuförtiden. Man ska ha ett jobb och någonstans att bo och en familj och man ska betala skatt och ha rena underkläder och komma ihåg lösenordet till sitt förbannade wi-fi. Några av oss lyckas aldrig få kontroll över kaoset, så våra liv bara pågår, jorden rusar i två miljoner kilometer i timmen genom rymden och vi skakar panikslaget omkring på ytan som bortglömda strumpor. Våra hjärtan är tvålar vi förlorar greppet om så fort vi slappnar av en sekund, då fladdrar de iväg och blir förälskade och förkrossade, hur som helst bara. Vi har ingen koll.